Jag funderar ibland över det här med identitet. Vad den består av och vad vi vore utan den? Såklart man behöver en identitet utöver personnummer, något slags grepp om vad man är så att man inte bara rinner ut i ett ingenting, men ibland kan jag fråga mig varför vi klamrar oss fast vid vissa saker så hårt att knogarna vitnar.
Jag fick under hela min skolgång höra att jag var tyst och allvarlig. Detta skapade ett behov hos mig att visa på att " Titta jag är lättsam och ja, till och med rolig!". Att bevisa för människor att allvarlig inte behöver betyda svår och tråkig har tagit mycket tid och energi. Häri måste det så vitt jag kan se ligga en bild som jag har av mig själv och en bild som jag förstår att andra har av mig och att det däremellan finns ett glapp och något som skaver.
Tänk om jag istället hade ryckt på axlarna och inte tagit till mig av vad lärarna sa, om jag hade fortsatt att vara och bli bekräftad som surrkusen mina föräldrar och släktingar hävdar att jag var som liten. Vem hade jag då varit idag? Kanske var det ofrånkomligt eller hade inte gjort någon skillnad, det beror på vad man har för syn på livet och det är upp till var och en. Men jag tycker om att leka med tanken och jag tycker om att ompröva mina egna val och fråga mig varifrån de kommer, jag tycker om att arbeta med ungdomar då identiteten fortfarande testas och till viss del är flytande lika mycket som jag kan uppskatta en äldres människas tydlighet i vem hon/han är.
Som vanligt spretar mina tankar åt så många håll samtidigt, det finns så många om och kanske, ifall och å andra sidan att det skulle bli ett fasligt långt inlägg om jag skulle ta ut alla svängar. Istället finurlar jag på en föreställning/föreläsning där min enda scenografi skall vara en klädställning och den allvarligt lättsamma clownen huvudperson.
onsdag 30 maj 2012
måndag 28 maj 2012
söndag 27 maj 2012
Maskroshavet och jag
För att vila ryggen efter att ha stått med rumpan i vädret och rensat ogräs gick jag till baksidan av huset. Mot väggen i solen med utsikt mot skogen tycker jag om att sitta tidiga vårdagar och som idag, i sommarvärmen. Men där hade nu ett hav av maskrosor brett ut sig och sitsen på den röda stolen såg ut att sväva på grässtrån och maskrosblad. Mitt projekt att anlägga en odlingstrappa för grönsaker i denna vildvuxna sluttning kändes med ens omöjligt. Hur hade det kunna växa så fort?
Jag satte mig i maskroshavet och fascinerades över vilken enorm växtkraft jag befann mig mitt i. Jag funderade på vad som skulle hända med stolen om jag lämnade den där och varken gick med lie eller trimmer utan lät naturen ta över? Hur lång tid skulle det ta innan växterna slingrat sig runt och slukat den?
Det känns betryggande på något vis att naturen, trots att vi gör vårt bästa för att förstöra den och först på senare tid förstått att resurserna inte är oändliga, är så stark och att vi och våra saker är så små.
Jag hejar på naturen, att den ska behålla övertaget, utom på platsen för min odlingstrappa förstås.
Jag satte mig i maskroshavet och fascinerades över vilken enorm växtkraft jag befann mig mitt i. Jag funderade på vad som skulle hända med stolen om jag lämnade den där och varken gick med lie eller trimmer utan lät naturen ta över? Hur lång tid skulle det ta innan växterna slingrat sig runt och slukat den?
Det känns betryggande på något vis att naturen, trots att vi gör vårt bästa för att förstöra den och först på senare tid förstått att resurserna inte är oändliga, är så stark och att vi och våra saker är så små.
Jag hejar på naturen, att den ska behålla övertaget, utom på platsen för min odlingstrappa förstås.
lördag 26 maj 2012
Spring i benen
Jag träffar många barn och ungdomar i mitt jobb. När man har med barn att göra är det inte sällan detta scenario som inträffade häromdagen utspelar sig:
- Då, efter att jag har pratat klart, så går vi till gräsmattan och samlas där!
Varpå hela gruppen sätter i väg som en flock antiloper med snabba steg. Det finns inte någon som faktiskt går utan alla springer.
Just detta att springa fram mot det som är roligt är det inte många vuxna som gör. Varför inte? Vilket roligt inslag det skulle vara i gatubilden om en och en annan kostymnisse/a sprang fram mot resten av kollegorna som är på väg till lunch.
Visst springer vuxna människor. När de är sena t ex på väg till tunnelbanan om man bor så till, då springs det ganska ofta men det handlar inte om det glada, spontanspringandet som man gör bara för att det är roligt.
Någonstans när barndomen går över i tonårstiden försvinner springet ur kroppen men jag vill gärna tro att det ligger där latent och bara väntar att få komma fram igen.
Så varför inte börja idag, när solen skiner och det är lite lättare att vara lekfull och spontan, kanske med ett litet oväntat hopp bara för att livet är härligt!
- Då, efter att jag har pratat klart, så går vi till gräsmattan och samlas där!
Varpå hela gruppen sätter i väg som en flock antiloper med snabba steg. Det finns inte någon som faktiskt går utan alla springer.
Just detta att springa fram mot det som är roligt är det inte många vuxna som gör. Varför inte? Vilket roligt inslag det skulle vara i gatubilden om en och en annan kostymnisse/a sprang fram mot resten av kollegorna som är på väg till lunch.
Visst springer vuxna människor. När de är sena t ex på väg till tunnelbanan om man bor så till, då springs det ganska ofta men det handlar inte om det glada, spontanspringandet som man gör bara för att det är roligt.
Någonstans när barndomen går över i tonårstiden försvinner springet ur kroppen men jag vill gärna tro att det ligger där latent och bara väntar att få komma fram igen.
Så varför inte börja idag, när solen skiner och det är lite lättare att vara lekfull och spontan, kanske med ett litet oväntat hopp bara för att livet är härligt!
Iallafall, jag gillar!
Därför tänkte jag ta tillfället i akt och hylla ett par tanter som jag gillar skarpt även om det inte är som just tanter de tilltalar mig. Inte vet jag heller om de skulle vara så förtjusta i det epitetet eftersom de tillhör en annan generation då inte begreppet tant till största delen bestod av att retrotrendigt kunna kombinera yrkesliv och hemmaliv utan kamp och se tillbaka och ta vara på kunskapen från hemmafru/husmorstiden. Jag kan inte ens säga att de är tanter eftersom jag inte läst avhandlingarna om vad en tant egentligen är.
Nåväl, innan jag går vilse i mitt eget inlägg, de här människorna gillar jag skarpt:
Barbro Lindgren - helt underbar författare och person. Såg dokumentären Äntligen måndag om henne och blev med ens tryggt förvissad om att det finns fler som är lika introverta som jag. Tack Barbro!
Lyssna till henne här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4549063
Och här, fast med Jojje Wadenius musik och röst:
Bodil Malmsten - så väldigt rolig, vass och vettig!
Se henne här:
http://svtplay.se/v/2742770/babel/del_2_av_12?sb,p102835,2,f,-1
Och läs:
http://www.finistere.se/
fredag 25 maj 2012
En sån där dag, helt enkelt
Idag är en sån där dag då jag inte får fatt i tankarna. De irrar kors och tvärs genom huvudet, omöjliga att hålla stilla och just som jag har något att formulera i tal eller skrift är det borta.
Det är också en sån dag som....... nej nu försvann det....
Det är också en sån dag som....... nej nu försvann det....
torsdag 24 maj 2012
Med tänderna mot solen
Sommaren slår knockout
Jag går ner för räkning
Har inte hunnit med
Har dansats bort
av snabba steg och pareringar
För mina fötter
har ännu läderskor
högt upp över vristen
mina ben är ännu
strumpbyxsbeklädda
Klart jag blir bortfintad
och får tandskyddet utslaget
av sommarens
kraftfulla uppercut.
Jag går ner för räkning
Har inte hunnit med
Har dansats bort
av snabba steg och pareringar
För mina fötter
har ännu läderskor
högt upp över vristen
mina ben är ännu
strumpbyxsbeklädda
Klart jag blir bortfintad
och får tandskyddet utslaget
av sommarens
kraftfulla uppercut.
onsdag 23 maj 2012
Snart morsdag
En mamma
är den som med bestämdhet i rösten säger...
- Nej, gör ingenting! Du kan rensa trädgården till helgen, det ska bli fint väder.
...och med ens befriar dottern från hennes nyttotankar
som i princip lika gärna kan var maskerade onyttotankar
eftersom man inte alltid inser sitt eget bästa.
är den som med bestämdhet i rösten säger...
- Nej, gör ingenting! Du kan rensa trädgården till helgen, det ska bli fint väder.
...och med ens befriar dottern från hennes nyttotankar
som i princip lika gärna kan var maskerade onyttotankar
eftersom man inte alltid inser sitt eget bästa.
tisdag 22 maj 2012
Hur mycket död kan en arm ta
Ibland när jag vaknar saknas min arm. Den högra. Den finns bara inte där. Istället ligger det ett stycke dött kött i sängen bredvid mig( Nej, inte min man. Buskisvarning på den!) Någonting som är mjukt och lealöst och måste lyftas och slängas över sängkanten för att blodtillförseln ska komma igång. Det har hänt ofta på sistone och det är lika otäckt varje gång, men också fascinerande. Som en påhälsning av döden. Nu har jag bestämt mig för att försöka sova på sidan eller på rygg istället för på mage eftersom jag inte knölar till armen lika mycket då. Man vet ju inte, hur mycket död kan en arm egentligen kan ta?!
Ett Ynk
Ett Ynk. Det skulle kunna vara någon som hör hemma i Mumindalen. En sån som mest består av några blyertstreck till ben och armar och med spretigt hår på huvudet.
Men nu är det jag.
Trots att jag vet att det finns många och mycket svårare sjukdomar än magsjuka att drabbas av, och att magsjuka i vår del av världen endast är farligt för mycket små eller mycket gamla människor och att det oftast går över snabbt så gör jag under en begränsad tid fastän jag skäms lite över det inte mycket annat än att säga: Ynk! Ynk! och låter håret spreta hur det vill.
Men nu är det jag.
Trots att jag vet att det finns många och mycket svårare sjukdomar än magsjuka att drabbas av, och att magsjuka i vår del av världen endast är farligt för mycket små eller mycket gamla människor och att det oftast går över snabbt så gör jag under en begränsad tid fastän jag skäms lite över det inte mycket annat än att säga: Ynk! Ynk! och låter håret spreta hur det vill.
söndag 20 maj 2012
Dramaqueen
Klockan 08.02 lämnade hon hemmet. Hon låste dörren och gick med snabba steg mot trappan.
Så tänkte jag ofta när jag bodde i Norrköping och gick från min lägenhet till skolan som låg i samma byggnad. Det gav en liten nerv åt min dag att tänka mig att min morgon var del i en deckare. Det roade mig.
I mataffären knackar någon på min axeln. "Ursäkta men är det här ditt?" USB:et ser precis ut som mitt men inte hade väl jag med mig det till affären. Plötsligt slår tanken mig: " Kanske innehåller det topphemliga statsangelägenheter( eller åtminstone kommunangelägenheter) och om jag tar hem det i tron att det är mitt, vem vet vad jag hamnar i då?" Men får snabbt svaret " Då skulle det nog inte ligga här på golvet" från grannen i kassakön.
Idag sprang jag, eller joggade som min son alltid poängterar att jag gör, i regnet. Eftersom jag redan tidigare bestämt mig för att prova en ny runda så kunde jag inte förmå mig att låta bli den på grund av vädret. Resultaten blev att jag fick hoppa mellan tuvor för att försöka undgå att kliva ner mig i lerig gegga. Det gick sådär. Träningsskorna står och torkar med tidningspapper i. Av den tidigare vitrosa nyansen syns inte mycket.
När jag sprang där i regnet och gyttjan spelades en film upp i mitt huvud. En av alla dessa amerikanska krigsfilmer men nu var det jag som var soldaten, jag tror jag fortfarande tränades, hade inte skickats ut i kriget ännu. Bakom mig hade jag någon med högre rang( vet inte vilka graderingar som finns inom militären) och det gällde att inte visa svaghet utan istället öka takten. Det var nära att jag slängde mig på mage för att åla genom lervällingen men taggtrådsstängslet som alltid brukar finnas över huvudet på soldaterna i amerikanska filmer lyste med sin frånvaro så jag tyckte inte det var mödan värt.
Så vart vill jag då komma med detta? Att jag ser för mycket film. Nej, snarare att lite drama i vardagen aldrig är fel, det gör allt så mycket roligare. Men för min del behöver det inte alls vara på riktigt, skulle jag bli en del i något äkta kriminaldrama skulle jag med största sannolikhet bli rädd och vilja krypa in i en trygg vrå någonstans eller inte ens förstå vad som pågick. Den gången jag bevittnade insatsstyrkan komma farande, då kravallstaketen hindrade mig från att komma in i mitt hem för att hämta plånbok och nycklar till jobbet, då vi var de enda som av någon anledning blivit missade i evakueringsproceduren och tillbringat natten i ett hus där det utspelade sig ett gisslandrama, den gången ja, då var det som om det var en film och ingenting som gällde mig.
Så tänkte jag ofta när jag bodde i Norrköping och gick från min lägenhet till skolan som låg i samma byggnad. Det gav en liten nerv åt min dag att tänka mig att min morgon var del i en deckare. Det roade mig.
I mataffären knackar någon på min axeln. "Ursäkta men är det här ditt?" USB:et ser precis ut som mitt men inte hade väl jag med mig det till affären. Plötsligt slår tanken mig: " Kanske innehåller det topphemliga statsangelägenheter( eller åtminstone kommunangelägenheter) och om jag tar hem det i tron att det är mitt, vem vet vad jag hamnar i då?" Men får snabbt svaret " Då skulle det nog inte ligga här på golvet" från grannen i kassakön.
Idag sprang jag, eller joggade som min son alltid poängterar att jag gör, i regnet. Eftersom jag redan tidigare bestämt mig för att prova en ny runda så kunde jag inte förmå mig att låta bli den på grund av vädret. Resultaten blev att jag fick hoppa mellan tuvor för att försöka undgå att kliva ner mig i lerig gegga. Det gick sådär. Träningsskorna står och torkar med tidningspapper i. Av den tidigare vitrosa nyansen syns inte mycket.
När jag sprang där i regnet och gyttjan spelades en film upp i mitt huvud. En av alla dessa amerikanska krigsfilmer men nu var det jag som var soldaten, jag tror jag fortfarande tränades, hade inte skickats ut i kriget ännu. Bakom mig hade jag någon med högre rang( vet inte vilka graderingar som finns inom militären) och det gällde att inte visa svaghet utan istället öka takten. Det var nära att jag slängde mig på mage för att åla genom lervällingen men taggtrådsstängslet som alltid brukar finnas över huvudet på soldaterna i amerikanska filmer lyste med sin frånvaro så jag tyckte inte det var mödan värt.
Så vart vill jag då komma med detta? Att jag ser för mycket film. Nej, snarare att lite drama i vardagen aldrig är fel, det gör allt så mycket roligare. Men för min del behöver det inte alls vara på riktigt, skulle jag bli en del i något äkta kriminaldrama skulle jag med största sannolikhet bli rädd och vilja krypa in i en trygg vrå någonstans eller inte ens förstå vad som pågick. Den gången jag bevittnade insatsstyrkan komma farande, då kravallstaketen hindrade mig från att komma in i mitt hem för att hämta plånbok och nycklar till jobbet, då vi var de enda som av någon anledning blivit missade i evakueringsproceduren och tillbringat natten i ett hus där det utspelade sig ett gisslandrama, den gången ja, då var det som om det var en film och ingenting som gällde mig.
lördag 19 maj 2012
Planerat åldrande
Titta om ni inte redan gjort det!
http://svtplay.se/v/2799923/dokument_utifran/glodlampskonspirationen
Lätt att jag också skulle kunna vara ordförande i en glödlampskommitté och fira en hundraårig lampa.
http://svtplay.se/v/2799923/dokument_utifran/glodlampskonspirationen
Lätt att jag också skulle kunna vara ordförande i en glödlampskommitté och fira en hundraårig lampa.
Kvinnan som badade med elefanter
Efter en skumpig färd bestående av lika delar illamående och förväntan kom vi fram till utflyktsmålet. En vacker glänta med en liten sjö, stenar och klippor runt omkring. Efter oss kom elefanterna med sina skötare på ryggen. Vi skulle få bada med elefanterna, skrubba deras tjocka hud med kokosnötsskal, sitta på deras ryggar och bli duschade.
Med på utflykten fanns en rullstolsburen kvinna, men en bergssjö i Indien är inte handikappanpassad. De runda stenskravlet som vi satte fötterna mot för att komma till vattnet var omöjligt att ta sig fram över på hjul.
Till sin hjälp hade kvinnan några unga män, kanske var de söner. De var välbyggda men inga muskelberg och kvinnan var två gånger så stor som de, men en av dem tog henne på sin rygg, bar henne över stenarna ner i vattnet så att också hon fick möjlighet att komma riktigt nära elefanterna.
Av denna soliga dag minns jag min son i gula byxor sittandes på en elefant, hur han håller upp händerna till skydd mot den hårda stråle vatten som elefanten med sin snabel riktar mot honom. Jag kommer ihåg det förtroliga samtalet med en tysk kvinna som lämnat sin man. Ett sånt där samtal som bara existerar just för att man är satt på samma plats en gång och troligen aldrig kommer att träffas mer. Och jag minns kvinnan som badade med elefanterna trots att hon inte hade förutsättningarna på sin sida. I min tankevärld blev det en symbol för att gå den väg man vill även om det kan tyckas svårt eller när andra förkastar de idéer man har samt att hitta de människor man behöver för att nå dit, de människor som ställer upp på den man är.
Det är också en av många upplevelser från Indien som får mig att tycka att vi trots all välfärd och trygghet, som naturligtvis är bra, glömt bort något väsentligt om livet.
Med på utflykten fanns en rullstolsburen kvinna, men en bergssjö i Indien är inte handikappanpassad. De runda stenskravlet som vi satte fötterna mot för att komma till vattnet var omöjligt att ta sig fram över på hjul.
Till sin hjälp hade kvinnan några unga män, kanske var de söner. De var välbyggda men inga muskelberg och kvinnan var två gånger så stor som de, men en av dem tog henne på sin rygg, bar henne över stenarna ner i vattnet så att också hon fick möjlighet att komma riktigt nära elefanterna.
Av denna soliga dag minns jag min son i gula byxor sittandes på en elefant, hur han håller upp händerna till skydd mot den hårda stråle vatten som elefanten med sin snabel riktar mot honom. Jag kommer ihåg det förtroliga samtalet med en tysk kvinna som lämnat sin man. Ett sånt där samtal som bara existerar just för att man är satt på samma plats en gång och troligen aldrig kommer att träffas mer. Och jag minns kvinnan som badade med elefanterna trots att hon inte hade förutsättningarna på sin sida. I min tankevärld blev det en symbol för att gå den väg man vill även om det kan tyckas svårt eller när andra förkastar de idéer man har samt att hitta de människor man behöver för att nå dit, de människor som ställer upp på den man är.
Det är också en av många upplevelser från Indien som får mig att tycka att vi trots all välfärd och trygghet, som naturligtvis är bra, glömt bort något väsentligt om livet.
fredag 18 maj 2012
Berättelserna
Jag tycker om berättelser. Att lyssna till människor. Därför skulle jag tycka att det var fantastiskt roligt om ni som läser detta skulle vilja dela med er av era historien, händelser från ert liv, som t.ex vad ni tror att era vänner skulle förstå om er när de ser varifrån ni kommer (se Från skog är du kommen)
eller om oväntade möten som av någon anledning stannat kvar hos er ( se Livet blev ett leende)
eller något helt annat. Jag tror att jag har ordnat så att det går att kommentera nu, så skriv gärna!
eller om oväntade möten som av någon anledning stannat kvar hos er ( se Livet blev ett leende)
eller något helt annat. Jag tror att jag har ordnat så att det går att kommentera nu, så skriv gärna!
Livet blev ett leende
Ett snabbt ärende i staden.
Ett möte i all hast.
"Hej!"
"Hej!"
"Det var längesedan"
"Ja" sa jag och kunde inte påminna mig om att vi någonsin pratat med varandra tidigare. Men setts.
Just idag.
Rätt dag att mötas.
Livet blev ett leende.
Ett möte i all hast.
"Hej!"
"Hej!"
"Det var längesedan"
"Ja" sa jag och kunde inte påminna mig om att vi någonsin pratat med varandra tidigare. Men setts.
Just idag.
Rätt dag att mötas.
Livet blev ett leende.
torsdag 17 maj 2012
Han var fast besluten
att punktera alla myter
genomskåda alla falska företeelser
Till den milda grad
gick han i sin strävan
att ingenting annat fanns
än konspiration.
Hon hade en sådan aptit
på människor
åt dem
med sina ögon
och sitt glupska intresse
Idisslade
och spydde hårbollar
Gick därifrån hungrigare.
att punktera alla myter
genomskåda alla falska företeelser
Till den milda grad
gick han i sin strävan
att ingenting annat fanns
än konspiration.
Hon hade en sådan aptit
på människor
åt dem
med sina ögon
och sitt glupska intresse
Idisslade
och spydde hårbollar
Gick därifrån hungrigare.
Stilla dig mitt hjärta eller att läsa Marcel Proust som pensionär
På en second handaffär i Umeå stannade jag till vid en hylla. Armen sträckte sig efter På spaning efter den tid som flytt. Den kändes bra i handen men huvudet slog till och sa till handen: Var inte så där torrt intellektuell nu igen, du kan läsa Proust när du blir pensionär.
När jag var yngre hade den tanken varit omöjlig. Då var jag tvungen att göra allt på en gång, få barn, utbilda mig, göra karriär och baka bullar men inte gifta mig, det hade jag inte tid med. Allt skulle ske nu! imorgon kunde jag bli överkörd av en bil. Jag var tvungen att bevisa för mig själv och andra att jag gjorde något av mitt liv, att jag fanns.
Nu har talesättet Var sak har sin tid gjort inträde i mitt liv. Jag kan se att det med största sannolikhet kommer en morgondag med nya möjligheter. Fortfarande slår den tidigare ivern mig och jag har svårt för att kallprata, sättas i situationer jag inte själv valt och se lekprogram på tv eftersom jag då tycker att jag slösar bort min tid. Men den bär inte längre på samma stress.
Och vem vet, kanske blir jag aldrig pensionär, antingen för att jag dör innan eller för att man helt enkelt i framtiden ska jobba tills man stupar. Kanske kommer jag aldrig att öppna den där boken och ta mig igenom den sida för sida, aldrig uppleva den omtalade madeleinekakan. Men kanske är det okej.
Det att i varje situation när man står med armen utsträckt mot en ny möjlighet avväga om den ska greppas nu eller om det kan vänta, att hitta balansen i att ha tillit till livet och att vara utlämnad till sin egen velighet. Det, är något att utvärdera om jag blir pensionär.
När jag var yngre hade den tanken varit omöjlig. Då var jag tvungen att göra allt på en gång, få barn, utbilda mig, göra karriär och baka bullar men inte gifta mig, det hade jag inte tid med. Allt skulle ske nu! imorgon kunde jag bli överkörd av en bil. Jag var tvungen att bevisa för mig själv och andra att jag gjorde något av mitt liv, att jag fanns.
Nu har talesättet Var sak har sin tid gjort inträde i mitt liv. Jag kan se att det med största sannolikhet kommer en morgondag med nya möjligheter. Fortfarande slår den tidigare ivern mig och jag har svårt för att kallprata, sättas i situationer jag inte själv valt och se lekprogram på tv eftersom jag då tycker att jag slösar bort min tid. Men den bär inte längre på samma stress.
Och vem vet, kanske blir jag aldrig pensionär, antingen för att jag dör innan eller för att man helt enkelt i framtiden ska jobba tills man stupar. Kanske kommer jag aldrig att öppna den där boken och ta mig igenom den sida för sida, aldrig uppleva den omtalade madeleinekakan. Men kanske är det okej.
Det att i varje situation när man står med armen utsträckt mot en ny möjlighet avväga om den ska greppas nu eller om det kan vänta, att hitta balansen i att ha tillit till livet och att vara utlämnad till sin egen velighet. Det, är något att utvärdera om jag blir pensionär.
onsdag 16 maj 2012
Från skog är du kommen
Jag är uppvuxen med får på ena sidan av huset, kor på två andra och skog på den fjärde. Om våren luktade luften koskit och satte sig i håret medan jag väntade på skoltaxin. Silon brummade.
Skogen kände jag som min egen bakficka, där fanns grottan och klippavsatsen, bäcken som jag badade mina barbies och byggde dammar i. Där fanns pölarna med grodyngel och lagunerna(som jag kallade dem) i grustaget. Det var dit jag rymde när jag ansåg livet vara orättvist, packade en väska och gav mig av fast besluten att inte komma tillbaka förrän de där hemma riktigt, riktigt saknade mig men som gav upp den tanken när tårna blev till isbitar och tårarna isbanor på kinderna eftersom jag valt att rymma mitt i vintern. Det var dit jag tog min tillflykt efter min första kärlekssorg då de där hemma faktiskt hann sakna mig och bli riktigt oroliga över vart jag tagit vägen. Det var där jag stod på näsan åtskilliga gånger efter att försökt ta mig ner från berget på skidor.
För någon vecka sedan gick jag där igen. Det var igenvuxet och olikt men ändå så välbekant. Vårbäcken porlade, solljuset glittrade i vattnet. Mina fötter kippade efter luft i de blöta skorna.
En kompis till mig sa en gång att han förstod lite mer av sina vänner när han fick se varifrån de kom. Jag frågade aldrig vad det var han förstod om mig men han sa det med utsikt över skogen, från en klippavsats där mobiltelefonen saknade täckning.
Skogen kände jag som min egen bakficka, där fanns grottan och klippavsatsen, bäcken som jag badade mina barbies och byggde dammar i. Där fanns pölarna med grodyngel och lagunerna(som jag kallade dem) i grustaget. Det var dit jag rymde när jag ansåg livet vara orättvist, packade en väska och gav mig av fast besluten att inte komma tillbaka förrän de där hemma riktigt, riktigt saknade mig men som gav upp den tanken när tårna blev till isbitar och tårarna isbanor på kinderna eftersom jag valt att rymma mitt i vintern. Det var dit jag tog min tillflykt efter min första kärlekssorg då de där hemma faktiskt hann sakna mig och bli riktigt oroliga över vart jag tagit vägen. Det var där jag stod på näsan åtskilliga gånger efter att försökt ta mig ner från berget på skidor.
För någon vecka sedan gick jag där igen. Det var igenvuxet och olikt men ändå så välbekant. Vårbäcken porlade, solljuset glittrade i vattnet. Mina fötter kippade efter luft i de blöta skorna.
En kompis till mig sa en gång att han förstod lite mer av sina vänner när han fick se varifrån de kom. Jag frågade aldrig vad det var han förstod om mig men han sa det med utsikt över skogen, från en klippavsats där mobiltelefonen saknade täckning.
tisdag 15 maj 2012
Vardag x 4
Medan potatisen kokar
skriver jag inköpslista
gatlamporna tänds utanför fönstret
en klass3varning förkunnas innanför.
Som tåg går tankarna
genom skallen
Utanför huset går de riktiga
De signalerar
och lyser upp himlen i grönt
som sprakande fyrverkerier
är tankarna.
Nu är mannen i skägg ute och cyklar igen
förutom skägget
iklädd tights och cykelhjälm.
Av vårtecken föredrar jag
den klassiska tussilagon
framför
mannen i skägg.
Insnärjd i natten
Mardröm och svettigt lakan
Din snarkning tröstar.
skriver jag inköpslista
gatlamporna tänds utanför fönstret
en klass3varning förkunnas innanför.
Som tåg går tankarna
genom skallen
Utanför huset går de riktiga
De signalerar
och lyser upp himlen i grönt
som sprakande fyrverkerier
är tankarna.
Nu är mannen i skägg ute och cyklar igen
förutom skägget
iklädd tights och cykelhjälm.
Av vårtecken föredrar jag
den klassiska tussilagon
framför
mannen i skägg.
Insnärjd i natten
Mardröm och svettigt lakan
Din snarkning tröstar.
När tillvaron är en urvuxen tröja
När tillvaron är en urvuxen tröja
ett fjolårsplagg som sett sina bästa dar
När sömmarna skaver
och tyget spänner över axlarna
När tillvaron är en tvångströja
med armarna bakbundna
När rörelsefriheten är begränsad
bör man fråga sig vem skräddaren är.
ett fjolårsplagg som sett sina bästa dar
När sömmarna skaver
och tyget spänner över axlarna
När tillvaron är en tvångströja
med armarna bakbundna
När rörelsefriheten är begränsad
bör man fråga sig vem skräddaren är.
En liten smula
Den kommer ibland
den isande känslan i maggropen
en slags förlamning som sprider sig inifrån och ut
som man försöker skaka av sig
men som efterlämnar något dovt och dämpat
i det tidigare livfulla.
Den där känslan av att dö en smula inombords.
den isande känslan i maggropen
en slags förlamning som sprider sig inifrån och ut
som man försöker skaka av sig
men som efterlämnar något dovt och dämpat
i det tidigare livfulla.
Den där känslan av att dö en smula inombords.
lördag 12 maj 2012
När bör man egentligen släppa iväg någon med röda tänder? Lika ofta som en elev går genom skolan med godkänt( E) utan att gjort sig förtjänt av det? Hur ofta gör polisen ett undantag och river boten? Var går gränsen mellan tjänstefel och medmänsklighet? Hos vem ligger ansvaret i vilken situation?
Tandläkarbesök med delar av klassen i mellanstadiet. Vi får en röd-och vitmelerad tablett att tugga på. Tabletten färgar av sig på tänderna. Vi ler mot varandra och mot spegeln med röda gaddar. Tandsköterskan räcker oss en tandborste. Vi borstar och borstar. Jag borstar och borstar men enbart framtänderna. De som syns när man ler. Kontroll. Tandsköterskan inspekterar våra munnar och ber oss gapa stort. Hon hummar gillande tills hennes blick når mina tänder. Mmmm..njaa...ja, säger hon och släpper iväg oss. Tillbaka till skoldagen.
Numera borstar jag alltid tänderna exemplariskt noga.
Bråttom hem. Sonen väntar. Jag har varit borta alldeles för länge. Bilen är fylld med rekvisita och scenografi. På väg från en föreställning. Snabbt. Fort. Bråttom. Den röda bilen framför är alldeles för långsam men svängar av. Tack och lov! Trampar på gasen. Något som glimmar i mörkret. Någon som kliver ut i vägen. Någon som vinkar mig in till vägkanten.
Fortkörning. Mycket för fort. Alldeles för fort. På tok.
Resten av resan går enligt hastighetsskyltarna. Hemma hos sonen. Hinner bara sitta ner och telefonen ringer. Polisens röst: -Hur gick det, det var saftigt det där.
Numera kör jag inte lika mycket för fort.( Nej han rev inte boten, jag fick vackert betala, men behålla körkortet)
Matte B. Gymnasiet. Vill lära mig för min egen skull och inte någon annans. För att jag är intresserad och det är jag inte - av matte. Inte då. Under den tiden. Matteläraren: Du lyckades inte riktigt nå upp till VG på proven men jag vet att du kan det här så du får det betyget.
Han hade rätt. Jag kunde om det hade intresserat, just då.
Numera undrar jag hur fjorton år gamla betyg skulle kunna säga något om vem jag är idag.
Tandläkarbesök med delar av klassen i mellanstadiet. Vi får en röd-och vitmelerad tablett att tugga på. Tabletten färgar av sig på tänderna. Vi ler mot varandra och mot spegeln med röda gaddar. Tandsköterskan räcker oss en tandborste. Vi borstar och borstar. Jag borstar och borstar men enbart framtänderna. De som syns när man ler. Kontroll. Tandsköterskan inspekterar våra munnar och ber oss gapa stort. Hon hummar gillande tills hennes blick når mina tänder. Mmmm..njaa...ja, säger hon och släpper iväg oss. Tillbaka till skoldagen.
Numera borstar jag alltid tänderna exemplariskt noga.
Bråttom hem. Sonen väntar. Jag har varit borta alldeles för länge. Bilen är fylld med rekvisita och scenografi. På väg från en föreställning. Snabbt. Fort. Bråttom. Den röda bilen framför är alldeles för långsam men svängar av. Tack och lov! Trampar på gasen. Något som glimmar i mörkret. Någon som kliver ut i vägen. Någon som vinkar mig in till vägkanten.
Fortkörning. Mycket för fort. Alldeles för fort. På tok.
Resten av resan går enligt hastighetsskyltarna. Hemma hos sonen. Hinner bara sitta ner och telefonen ringer. Polisens röst: -Hur gick det, det var saftigt det där.
Numera kör jag inte lika mycket för fort.( Nej han rev inte boten, jag fick vackert betala, men behålla körkortet)
Matte B. Gymnasiet. Vill lära mig för min egen skull och inte någon annans. För att jag är intresserad och det är jag inte - av matte. Inte då. Under den tiden. Matteläraren: Du lyckades inte riktigt nå upp till VG på proven men jag vet att du kan det här så du får det betyget.
Han hade rätt. Jag kunde om det hade intresserat, just då.
Numera undrar jag hur fjorton år gamla betyg skulle kunna säga något om vem jag är idag.
lördag 5 maj 2012
Att bli varsamt knuffad ur bekvämlighetszonen
Att med kärleksfulla händer bli föst över bekvämlighetsgränsen
för att se nya världar
Att få påhälsning i integritetsbubblan
av en trevande hand
Att inte bara bli tittad i ögonen
utan också sedd
Nånstans där, tänker jag, finns man till.
för att se nya världar
Att få påhälsning i integritetsbubblan
av en trevande hand
Att inte bara bli tittad i ögonen
utan också sedd
Nånstans där, tänker jag, finns man till.
Cirkushjärtat klappar mer än nånsin
Såg den igår och ser den gärna igen.
Förövrigt är jag helt inne på samma spår: Take that fear and wear it like a crown!
torsdag 3 maj 2012
Leve Kulturtanten
Jag är förkrossad. Åtminstone mosad och utkletad. Kulturtantstestet (http://www.gp.se/kulturnoje/testadigsjalv/) visade att jag inte är någon kulturtant och uppmanade mig att skaffa en sjal till för att komma närmare målet.
Fast egentligen vet jag att jag inte är där än, att jag har en bit kvar.
För de som ännu inte kommit på att detta är vad man bör sträva efter kommer här lite Kulturtantskunskap:
Första kategorin kulturtant: Den frigjorda. Kännetecken: Lager av sjalar runt de tre h:na( huvud, hals, höft), tunika och vida byxor gärna växtfärgat. Hennafärgat hår, smycken i trä, lera och smide. Doftar rökelse och svett.
Andra kategorin kulturtant: Den intellektuella. Kännetecken: Tunikor i svart eller eventuellt randigt. Matchar glasögonens färg med sjalen samt en accessoar av något slag. Har fotriktiga skor som ändå är relativt smäckra.
Doftar böcker och rödvin.
Tredje kategorin: Den utdöende. Kännetecken: Lagt kort grått hår, kofta med guldknappar, långbyxor med skärp i midjan, läppstift. Doftar tung parfym. Krokig av att ha burit kulturlivet på sina axlar med sina teater-, opera-, och symfoniorkesterbesök.
Själv satsar jag på att plocka det bästa från varje för att på så vis nå mitt mål. Kanske blir resultatet en växtfärgad kofta med skärp i midjan, fotriktiga skor i samma färg som glasögonen, lång tunika samt en svag doft av svett och vin. Och naturligtvis får jag inte glömma: Sjalarna.
Fast egentligen vet jag att jag inte är där än, att jag har en bit kvar.
För de som ännu inte kommit på att detta är vad man bör sträva efter kommer här lite Kulturtantskunskap:
Första kategorin kulturtant: Den frigjorda. Kännetecken: Lager av sjalar runt de tre h:na( huvud, hals, höft), tunika och vida byxor gärna växtfärgat. Hennafärgat hår, smycken i trä, lera och smide. Doftar rökelse och svett.
Andra kategorin kulturtant: Den intellektuella. Kännetecken: Tunikor i svart eller eventuellt randigt. Matchar glasögonens färg med sjalen samt en accessoar av något slag. Har fotriktiga skor som ändå är relativt smäckra.
Doftar böcker och rödvin.
Tredje kategorin: Den utdöende. Kännetecken: Lagt kort grått hår, kofta med guldknappar, långbyxor med skärp i midjan, läppstift. Doftar tung parfym. Krokig av att ha burit kulturlivet på sina axlar med sina teater-, opera-, och symfoniorkesterbesök.
Själv satsar jag på att plocka det bästa från varje för att på så vis nå mitt mål. Kanske blir resultatet en växtfärgad kofta med skärp i midjan, fotriktiga skor i samma färg som glasögonen, lång tunika samt en svag doft av svett och vin. Och naturligtvis får jag inte glömma: Sjalarna.
onsdag 2 maj 2012
Le med levern och en tandlös mun
Sedan vi blev med filmkanaler här hemma så har det setts film på längden och tvären, vissa bra, andra mindre bra, några börjor och några slut, en och annan mitt. En av dessa filmer handlade om en kvinna som åker iväg på en resa för att hitta sig själv. Hon lämnar sitt äktenskap och ger sig iväg till Italien där hon äter, i Indien försöker hon sig på ett tysthetslöfte och äter och sedan beger hon sig till, ja vart? Kanske Indonesien, min uppmärksamhet var inte på topp, men då plötsligt sitter han där med korslagda ben. Den lille mannen med ett tandlöst leende och glittrande ögon. Han är sådär vis och varm och balanserad som bara visa, varma, balanserade tandlösa äldre män på film kan vara och jag föll handlöst. Till filmens hjältinna som nu kommit sitt själv och en ny man( filmen börjar närma sig sitt lyckliga slut) på spåren säger han " Du måste lära dig att le med levern". Sammanhanget har jag glömt, det hade något med balans och inre frid att göra, men uttrycket stannade tillsammans med det tandlösa leendet kvar. Nu plockar jag fram det dagar då jag stänger ansiktet för omvärlden, då bekymmersrynkan lämnar spår i pannan och jag drar ner rullgardinen för ögonen. Vid sådana tillfällen tänker jag att jag ska le med levern. Försöka i alla fall och faktiskt så sprider sig någon slags lätthet i kroppen. Så långt som att kalla det inre frid vill jag inte riktigt gå, men någon dag efter tillräckligt många yogapass ska jag bli sådär vis och varm och balanserad( men inte tandlös eftersom jag vill äta lika mycket som hjältinnan utan likheter i övrigt) som bara människor som ler med levern kan vara.
tisdag 1 maj 2012
Varför jag blev som jag vart
- Tyck, tänk och ta ställning.(Hasse och Tage verkade under den tiden då inte allt var politiskt gungfly ( för att låta som något hämtat ur en saga av Tage Danielsson)och de tog tydligt ställning för socialdemokratin så som den såg ut då, under de senare åren och strax innan Tage gick bort var de dock inte lika övertygade)
- Gör det(ovanstående) med värme, stort hjärta och humor.( Deras ställning i svenskt nöjesliv vittnar om att det var rätt sätt.)
- Var din egen.( Tidigt under deras samarbete bestämde de sig för att inte ha någon egen scen och sitta fast med de kostnaderna. De hade ett eget uttryck. Samt att de båda två hade egna karriärer parallellt med samarbetet)
Estetiken och upplägget i Picassos äventyr bär jag med mig och återvänder ständigt till och jag vill ta alla chanser jag kan att säga till unga människor idag och även andra som inte har sett allt de gjort: Gör det! Det finns gott om komiker och humorister men inte alla har hjärtat i behåll.
Ps. Om någon som läser detta går och funderar på vad jag vill ha i födelsedagspresent i oktober så önskar jag mig alla deras filmer då mina vhs-band är sönderspelade och kasserade sedan länge;) Ds.
Snart teaterfestival
Snart är det dags för Teaterfestival och jag syr och snickrar och målar för att få ordning all rekvisita i tid. Egentligen tror jag inte att jag kommit så mycket längre än när jag var barn, jag lekar fortfarande. Hela tiden. Jag bygger små världar av olika material, av dockor eller ihop med andra människor. Jag bearbetar verkligheten på teaterscenen precis som barnet i leken bearbetar och lär. Jag betonar för eleverna den lekfulla inställningen till skapandet, jag blir irriterad på människor som inte förstår att jag leker, människor som tycker att livet är bra som det är hur torftigt det än tycks vara. På scenen, i leken finns möjligheten att skapa ordning av kaos, att få förstå något man inte tidigare förstod, att komma vidare. Att leka på fullaste allvar det är vad jag gör, att hoppa säck och spela spel intresserar däremot inte alls.
Så inför den stundande festivalen där fantastiska barn och ungdomar ska dela med sig av sitt lekande och berätta allsköns historier, sneglar jag mot barnet i mig som står utklädd i för stora skor och hatt upphängd på öronen för att inte glida ner över ögonen, och ler. Jag står där än idag, redo att bjuda in till den fulländande illusionen som finns där för den som vill se.
Så inför den stundande festivalen där fantastiska barn och ungdomar ska dela med sig av sitt lekande och berätta allsköns historier, sneglar jag mot barnet i mig som står utklädd i för stora skor och hatt upphängd på öronen för att inte glida ner över ögonen, och ler. Jag står där än idag, redo att bjuda in till den fulländande illusionen som finns där för den som vill se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)