lördag 30 juni 2012

Pokerface

Jag brukade spela Chicago när jag var liten. Tillsammans med min far och min farbror. Vi spelade om tändstickor och i enstaka fall om pengar. Jag var bra på det. Riktigt bra.
Som vuxen har det slagit mig att de kanske lät mig vinna. Vem vet? De fick mig iallafall att tro att jag var bra och det räcker långt. Min hög tändstickor såg ut som en liten majbrasa där den låg på bordet.
Min ingifte farbror pratade Stockholmsslang, rökte cigaretter och hade tro, hopp och kärlek intatuerat på handen och ett ankare på armen. Han var en sån som rökte så att lungorna blev svarta och drack så att blodet blev genomskinligt, hans blodtryck var så högt att alla mätare slogs ut. Han var en sån som överlevde alla varningsklockor och som till och med klarade en brusten kroppspulsåder. Men till slut försvann han från oss och då hade våra Chicagopartier för längesedan upphört.
Nu känns det som evigheter sedan vi satt i köket och delade upp tändstickor och kort. Jag har glömt hur man gör och vilka termerna är. Jag har bara minnet kvar av att jag en gång var riktigt vass och spöade gubbarna i Chicago.

Balanserat och avvägt

En prima lindansös
skall jag bli när jag blir stor
med egen cirkusvagn och Gretchenfrisyr
Högt över hustaken
ska jag vandra
med starka magmuskler
och pendlande fot
Balanserat och avvägt.

fredag 29 juni 2012

Varför inte dra en vals

Om somrarna kunde det hända att han tog med sig dragspelet ut på förstukvisten.
Fingrarna trevade till en början ovant över klaviaturen men hittade snart rätt och kände sig som hemma. Med träskorna stampande och syrendoft i näsan drog han en vals och trots att det var ljusan dag så var det ändå alltid Månsken över Ångermanälven.

Avstånd

Hon låg med ansiktet mot hans nakna rygg
lyssnade till andetagen
drog in hans doft
Hon makade sig närmare
ville känna hans värme
Ville ge av sin
men var rädd för att störa
Önskade
att hon låg i hans famn istället
Tvivlade
men sa åt sig själv att sluta med det
och sova istället.

torsdag 28 juni 2012

Allt handlar om att befinna sig på rätt sida järnvägen

"Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv " sjöng Edvard Persson på den tiden världen var svartvit.
"Jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv" sjunger jag i fullfärg och lägger till "Iallafall nästan"

Bortsett från några år i tillfälliga lägenheter här och där har jag på olika ställen bott vid en järnväg. Jag har bott så att porslinet i skåpet darrat och skramlat när tåget passerat. Jag har lyssnat till tågvisslan som varnar vid obevakad övergång. Jag har legat sömnlösa nätter och lyssnat till signalblimpandet som föregår tåget. Jag har lärt mig att hålla i trådarna i samtalet under den tystnad som infinner sig medan tåget dånar förbi, om man befinner sig ute. Jag har lärt mig att höra skillnad på godståg, persontåg och rälsbuss och kommer snart att säga som banvaktaren: Den enda gången man vaknar är när tåget av någon anledning inte kommer. Rytmen rubbas.

Men allt handlar om att befinna sig på rätt sida järnvägen.

Inatt skulle jag hämta sonen, hans mormor, moster och kusin vid bussen. För att kunna frakta deras väskor och dem behövde jag en större bil. Detta var planen:
Utgå i god tid från punkt Ö( där jag bor). Passera järnvägen. Hämta bil vid punkt ÖF. Fortsätta till punkt L där jag skulle hämta upp resenärerna. Återvända till punkt ÖF, släppa av tre passagerare, dricka te, byta bil, fortsätta med sonen till punkt Ö.
Detta var vad som hände:
23.25 mottog jag ett sms: Vi kommer till punkt S istället kl 00.10.( Punkt S ligger på min sida av järnvägen,dvs på samma sida som punkt Ö)
Utgå från punkt Ö. Korsa järnvägen. Hämta bil vid punkt ÖF. Vända om och passera järnvägen där det står ett tåg. Jag bromsar in. Tåget rör sig, vilken tur att det är på väg! Tåget stannar. Jag stannar. Väntar. Och väntar. Och väntar. Tunga rostfärgade godsvagnar blockerar min väg.
Annat godståg anländer. Skönt! Det tunga börjar sakta röra sig. Som jättelika daggmaskar slingrar de sig i sakta mak förbi varandra. Det rostfärgade får upp farten och har snart lämnat mitt synfält. Det andra godståget bromsar in och stannar. Och väntar. Och väntar. Och väntar. Stora vita vagnar med explosivt innehåll blockerar min väg.
Ett persontåg anländer norrifrån. I mellanrummet mellan godsvagnarna ser jag sovvagnar, sittvagnar, och bistron rulla förbi. Och äntligen, sakta som en farbror med höftproblem börjar det vita tåget röra sig. Järnvägen blir fri. Bommarna går upp och jag kan fortsätta min färd mot punkt S där de stackars hemkomna utlandsresenärerna står och huttrar i den svenska Helly Hansen-sommaren.

Lärdom av detta: Rätt sida kan vara fel när förutsättningarna ändras! samt Se till att ha ordentligt med god tid på dig!


onsdag 27 juni 2012

Att klä av ett hus

Blåbyxorna på. Svetten som rinner. Mellan husväggen och skogen studsar ljudet av spik som motvilligt släpper sitt grepp om brädan. Virket som torkat ihop av solen och som spricker när kofoten gör sitt jobb. Att klä av ett hus. Lager för lager och se vad man hittar. Bryta sig bakåt i tiden. Fjällpanel. Gullfiber. Eternit. Annan glasull. Trä. Sågspån. Uppskattningsvis 80-tal, 60-tal, 50-tal sedan kommer man inte längre. Inte på mitt hus iallafall. Andra hus har timmerstomme, är tätade med tidningar och mossa.
Där kan man i gulnande artiklar läsa sig till vilket år huset byggdes men mitt hus berättar sina historier ändå. Det berättar om att lärlingar en gång fick använda glasull som madrass över natten. Det berättar om eterniten, det magiska evighetsmaterialet som skulle visa sig skörda många offer, om hur man senare byggde in det i ett skyddande skal av trä.
Det berättar om modets svängningar, nya forskningsrön och om familjen som byggde och bodde här från 50-talet fram till 00-talet. Jag hyser den största respekt för den människa som spikat i varenda spik som vi nu drar bort. Allt arbete och all svett som troligtvis runnit. Han byggde ett hem från grunden för sig och sin familj. Det är fint.
När han var borta och hennes knän inte längre höll, när trädgården höll på att växa igen och fasadfärgen hade pulvriserats av solen fick jag äran att ta över. Jag är så tacksam över det, att jag fick möjligheten att bygga ett hem för mig och min familj. Det är fint. Att lägga till ett lager färg på de lager av olika material som redan finns och sedan se till att huset får fler historier att berätta.
Att klä av ett hus och  klä på det en utbyggnad.

tisdag 26 juni 2012

Fångad

Alla färger har runnit av honom
Sköljts bort med spriten
Nu är han grå
och otydlig i konturerna

Alla drömmar har runnit av honom
Blandats ut med spriten
Nu är han tom
och blicken saknar skärpa

Allt liv har runnit ifrån honom
Skrämts bort av spriten
Nu är han ensam
med minnena som enda sällskap

Alla möjligheter har sprungit ifrån honom
och ersatts av spriten
Nu är han fången.

måndag 25 juni 2012

Se upp för lyckliga människor

Roadtrip.
De vita markeringarna på asfalten svischar förbi på sidan om bilen. Tallarna likaså.
Vi passerar ett litet samhälle med en stor skylt:
> Se upp för lyckliga människor <
Vår resa fortsätter. Uttrycket gnager i min hjärna. Som en liten mus.

Se upp för lyckliga människor. Jag tänker mig att jag kommer gående på den gröna gräsmattan där skylten står. Jag tittar upp och där hänger hela det lilla samhällets befolkning ungefär som det hänger skor i filmen Big fish. Men tanken på att de hänger där tar snabbt en morbid vändning, istället för leende människor är deras huvuden tunga deras ögon tomma.
Jag byter tanke.

Se upp för lyckliga människor.
Jag tänker mig att jag kommer gående på den gröna gräsmattan där skylten står. Jag tittar upp och där, i luften, kommer hela befolkningen nerregnande med stora leenden och kulörta tröjor. Den sista biten ner till marken dalar de. De välkomnar mig med ryggdunk och nyfikna ögon. De tar mig med i sin lyckliga gemenskap.

Resan går vidare. Bakom mina solglasögon råder ivrig tankeverksamhet. Jag funderar på hur de marknadsföringsansvariga för samhället tänkte. Se upp för lyckliga människor. Som att det på något vis skulle vara farligt att träffa på dessa lyckliga människor. Eller som skyltarna Kör sakta levande barn, att man bör se upp så att man inte råkar köra på en lycklig människa. Och vilket krav sedan, att bo där och behöva gå omkring och vara lycklig jämt och ständigt.

På E4:an susar bilarna fram i hög hastighet. I mitt huvud susar tanken att de lyckats. Marknadsförarna alltså. Jag kommer inte att glömma det lilla samhället. Kanske kan jag till och med tänka mig att besöka det, bara för att se upp.

 

onsdag 20 juni 2012

Kura skymning

Hon satt i skymningsljuset
med hakan vilande mot bröstet
På mitten av den stora magen
kämpade en knapp för att hålla ihop koftan
Fötterna svällde i birkenstocksandaler
Utanför fönstret gick dagen till ro,
lät nattrocken svepa in landskapet i vila
Hon ville så gärna uppleva
när de blå skymningstonerna
gick in i varandra
men somnade alltid ifrån
Vaknade först när månens strålar
nuddade hennes silverhår.

tisdag 19 juni 2012

Som troll spricker i solen gör rädslan när du delar den

Året är 1988 och jag ligger i en säng hemma hos mina släktingar i Norrbotten. Jag är rädd. Åmselemorden har precis inträffat och jag ligger stel som en pinne under täcket och tittar mot fönstret. Jag tänker att mördarna kanske finns utanför fönstret och att de när som helst kommer att komma genom det och mörda mig. Rummet är mörkt. Endast sänglampan lyser upp de murriga 70-talstapeterna. Jag vänder blicken mot den tapet som sitter vid sängen. Engelsk rävjakt. Jag tittar på Engelsmännen i röda uniformsjackor och försöker leva mig in i bilden. Försöker se hur hästarna galopperar iväg, hur hundarna skäller och hur den stackars räven springer för sitt liv. Men jag kan inte. Utanför fönstret finns det stora mörka hotet som är så otäckt och oförståeligt.

Året är 1987. En man på tv, Sighsten Herrgård, har AIDS. Jag vet inte vad det är eller hur man får det men jag vet att man dör. Jag är rädd. På skolan har en pojke sagt att man kan få det av att äta det vita på apelsiner. Det som blir kvar från skalet och som smakar lite beskt. På skolan serverade de apelsinklyftor efter soppan och jag skalade inte så noggrant, drog inte bort alla de vita trådarna. Gråtande berättar jag för mamma om min rädsla. " Men du är inte i farozonen." Det känns bättre. Ändå finns det mörka hotet som är så otäckt och oförståeligt.

Mellan 95-98 gick jag i gymnasiet. På svenskan ingick det att hålla föredrag eller muntlig framställning kanske namnet var. Jag valde att prata om rädsla. Jag hade hittat lite forskning på området och tagit fram overheadbilder. Jag berättade att jag valt ämnet för att jag alltid varit så rädd, för allt. Inte bara mördare och otäcka sjukdomar utan rädd för nya människor, ovana situationer, för det som är okänt. Men jag berättade också att jag inte såg rädslan som en begränsning utan som en drivkraft.
Efter föredraget var jag helt slut. Jag hade varit så rädd. Jag hade gjort precis det jag pratat om, valt ett utlämnande ämne, berättat om min litenhet inför en grupp människor som jag inte var särskilt trygg med. Jag hade tagit fram min egen rädsla i ljuset och utmanat den.

Året är 2012. Jag är inte lika rädd längre. Allt känns inte fullt lika otäckt även om mycket fortfarande är det. Det är bara att se sig om i världen för att upptäcka att det är så.
Den jag är idag är stolt över gymnasiejaget och håller med. Det är okej att vara rädd bara man inte låter rädslan begränsa. Se det som en drivkraft istället, en anledning att våga och på så vis utvecklas och komma lite längre.
Jag försöker leva så utan att för den sakens skull falla över i dumdristighet, bara se mina rädslor i ögonen, dela dem med andra och till slut ta rädslan i hand eller bära den som en krona: se Cirkushjärtat klappar mer än nånsin

söndag 17 juni 2012

Vilodagen

Idag har det varit en ovanligt stilla dag. Som om hela tillvaron hållit andan i väntan på något.

Såklart är det inte sant. Som vanligt har myrorna haft fullt upp, humlorna har surrat, en tusenfoting har sprungit vidare mot nya djärva mål, tågen har dundrat förbi. Men grannen som alltid bygger på sitt hus har hållit sig stilla och tyst. Ovanligt få människor har gått förbi på vägen.

Eller så är det inte heller sant. Det kanske bara är jag som missat att se dem för att jag varit så inne i mitt. Hundraprocentigt vilande är vad jag ägnat mig åt utan att känna att jag borde göra något annat än att bara närvara. Det är högst ovanligt och mycket välkommet. Ett tillstånd då lugnet sprider sig i kroppen och mjukar upp alla vassa kanter som kan finnas, löser upp stressknutar, stryker aloevera-gel på sår och efterlämnar en värme som kan liknas vid den när man legat en dag i solen utan att bränna sig.

Idag är vinden det enda som rört sig och i den ligger en viss förväntan.


lördag 16 juni 2012

Isprinsessan

När isprinsessan ber
om att bli omfamnad
är det med risk för eget liv
Hon vet inte
om hon kommer att smälta bort
förvandlas till en pöl
och inget mer

Men behovet av värme
är större än rädslan
och islagret spricker
vatten droppar
blöter ner den som omfamnar
förkyler dem båda
bildar ett hav

Ingen av dem vet
om de kommer att sjunka eller flyta
om något att simma med
finns gömt under islagret
Men isprinsessan ber
medan vattnet stiger
"Stå kvar, stå kvar!"

When boys grow into men

Efter att ha utfodrats
med bacon, ägg och svart kaffe
ligger de som utslagna hjältar
i varsin soffa
efter nattens otillräckliga sömn
I deras ansikten
blandas dragen
av de barn de snart lämnar
och av männen de är på väg att bli
Som en dag går över i natt eller
en natt går över i dag
I gränslandet
där man kan man ana
det som varit och det som kommer att bli
befinner de sig nu
sovandes i soffan.

fredag 15 juni 2012

En konstig tid att dö

Jag var och hälsade på min syster ihop med mina föräldrar för en tid sedan. Min mamma hummande plötsligt till där hon satt med näsan i en bok, sedan läste hon högt för oss andra vad det var som hade fått henne att humma. Det löd ungefär så här: Kvart över åtta på morgonen? Det är en konstig tid att dö.
Detta fick oss att börja samtala om hur de flesta människor dör mellan 3-5 på morgonen, under vargtimmen då kroppen är som svagast.
I morse liksom föregående fredag vaknade jag ungefär klockan tre, kanske en ny fredagsrutin som min kropp bestämt sig för? Förra veckan blev jag mest stressad över att vakna så tidigt men denna gång låg jag kvar stilla i sängen och kände efter om jag var svag. Det var inget jag märkte men däremot tänkte jag på hur stilla allting var. Jag och allting runt omkring, inte ens fåglarna kvittrade utanför mitt fönster. Vargarna på andra sidan älven var också helt tysta fastän det var deras timme. Egentligen är det Siberian Huskies men de ylar som om de vore vargar, men bara när de får mat har jag fått lära mig. Nu sov de nog.
Mina tankar gick till ett vykort jag fick från min pappa när jag bodde i Norrköping. Där stod: Här är allt som vanligt, vargarna ylar och mamma drar timmerstockar.( Jag minns inte exakt om han skrev mamma(min) eller hennes namn) Vad han skickade mig minns jag inte, men att han skickade mig någonting är jag säker på. Vykortet var bara något som han skickade med ungefär som man klistrar en post-it-lapp på en blankett som man vill ha påskriven. Han är ingen ordens man min far, ändå är det texten på vykortet jag minns och som jag i den tidiga morgontimmen tyckte sa allt. Den talar om realiteten allt är som vanligt, ibland är det upp ibland ner men oftast trivsamt. Den talar om det lilla extra, vargarna ylar, magin/spänning i tillvaron . Den talar om närheten mamma drar timmerstockar, visst låter det illa men vad skulle jag göra utan henne.
Utifrån detta bestämde jag mig för att jag har all anledning att känna mig mer stark än svag även under vargtimmen.

torsdag 14 juni 2012

Med doft av sommar

Igår kväll när jag var på väg att somna dök ett minne upp i mitt huvud.
Jag låg i sängen med balkongdörren på glänt och lyssnade halvt i dvala till ljuden av sommar. Plötsligt mindes jag en sommardag under min teaterutbildning, en parkmöbel (två bänkar med ett bord emellan), potatissallad men inte vad vi åt till eller var vi befann oss, bara att det var på en gräsmatta utanför någon slags byggnad, kanske en skola.
Jag letade i mitt minne för att försöka göra bilden skarpare. Var det möjligen när vi var på besök till Tokalynga Teaterakademi, eller till Bona folkhögskola( är inte ens riktigt säker på att det var just Bona) eller kanske när vi såg Måsen av Tjechov? Något annat tillfälle kunde jag inte komma på och sedan halkade minnet över i ett annat. Långsele skolas högstadium, utomhus mellan slöjden och rummet med pingisbordet. Där brukade vi sitta, ibland band vi kransar av maskrosor, ofta mosade vi maskrosblommorna mot någons kind eller näsa så att de efterlämnade gula fläckar.
Känslan var snarlik i de båda minnena, sommar, sol, vänner.
Innan jag somnade hann jag förundras över hur underligt det kan vara ibland med minnen som man glömt. Var har de befunnit sig fram till dess att de dyker upp? Har de legat i något litet veck i hjärnan? Och vad är det som gör att de plötsligt ger sig till känna av att det doftar och låter sommar?

onsdag 13 juni 2012

Att hålla balansen i platta skor bland rosendoft

I trädgårdsaffären gick en relativt ung kille med relativt stora glasögon och relativt fluffig lugg runt och plockade för sig av blommorna. Han var i sällskap med en äldre kvinna, hans moster bestämde jag mig för utan att alls veta. De gick omkring på var sitt håll och när de möttes sa kvinnan " Börjar du bli klar?" varpå han svarade "Ingen stress".
Jag var där för att köpa planteringsjord och gick omkring bland plantorna endast på grund av att jordlastbilen precis hade anlänt för att fylla på planteringsjordsförrådet och jag var tvungen att vänta.
När jag hade vridit och vänt på alla blommor som såg fina ut, doftat på rosorna, kollat in priserna och upptäckt vita jordgubbar med ananassmak hade lastbilsmannen fortfarande säckar kvar i lastbilen. Jag bestämde mig för att betala så att jag bara skulle kunna hugga tag i några säckar och bege mig hemåt sedan.
Vid disken stod den relativt unge mannen och sa " Du kan gå före. Ingen stress." Och jag, som inte alls borde ha haft någon brådska eftersom det visade sig att jag skulle bli stående ytterligare en tid att betrakta allsköns växtprakt innan jordbilsmannen äntligen var klar och flyttade lastbilen ur vägen, klev förbi den relativt unge mannen och betalade.
Just precis då, eller alldeles innan, infann sig ett litet ögonblick av möjligt utbrott från min sida då jag helst av allt hade velat hugga tag i den relativt unge killen och skaka honom så att den relativt fluffiga luggen svajade fram och tillbaka och de relativt stora glasögonen ramlade fram på nästippen, och vråla "Varför då?! Varför så förbannat lugn? Vad har du egentligen för anledning att gå här och vara avslappnad?!!!!" Istället sträckte jag fram mina pengar och gick ut för att stressat fortsätta vänta.
Så här i efterhand kan jag se att anledningen till mitt möjliga utbrott antagligen är samma som när jag förra veckan fick lust att skaka en del studenter fram och tillbaka och vråla "Varför har du högklackade skor när inte kan gå i dem?!!!" men undvek det eftersom de då absolut skulle ha tippat och för att jag har vett nog att inse att obalansen är mitt problem mer än deras trots att jag har platta skor.

tisdag 12 juni 2012

Förruttnelse

Gräsklipp som legat i en skottkärra som det regnat på.
Alltså gräsklipp som badar i regnvatten. I en skottkärra.
Det jag vill ha sagt här är att gräs som är klippt och som hamnat i en skottkärra och sedan blivit kvar där och som det regnat på och som efter det fortfarande ligger kvar.
Ja, att det, det luktar illa.
Förruttnelse.
Om man tar i det. Lyfter ut det. Slänger bort det. På komposthögen. Trädgårdskomposten.
När man tar i det. Efter man har tagit i det. Och har svarta sorgkanter.
Så vill jag ha sagt att
Ja, att de, de luktar illa.
Naglarna alltså.
Efter händerna blivit tvättade. Med tvål. Och vatten. Kranvatten.
Förruttnelse.

Så att hjärtat brister

Barn används som mänskliga sköldar.

Det är så att hjärtat kan brista.

Men inte hjälper det dem.

Det är så att hjärtat brister.

måndag 11 juni 2012

Shakespeares örsnibb



I England är forskare, experter och anhöriga med anknytning till Shakespeare upptagna med att utröna hur William Shakespeare egentligen såg ut. Är det den smått trista tjänstemannamässiga looken vi är vana att se eller den mer romantiska som dykt upp på senare tid som är Shakespeares sanna ansikte? Hur är det egentligen med Shakespeares örsnibb, sitter den fast eller hänger den löst? Är den örhängesbeklädd eller inte? Vilket porträtt talar sanning?
Shakespeares hela existens har varit utsatt för konspirationsteorier, vem var han? Har han verkligen skrivit de texter som bär hans namn? Och så detta, hur såg han ut?
Frågan är om det spelar någon roll? De pjäser och sonetter han skrev( vem han nu var och om det var han) har bevarats och spelas fortfarande. Det är de som lever kvar. Det är de som tilltalar oss, inte hur hans örsnibbar var beskaffade.
Men samtidigt, så länge det håller människor sysselsatta och får dem att känna att de uträttar något meningsfullt så är det väl bra. Vem kan egentligen bestämma över vad som spelar någon roll?
Och alla dessa bokomslag och souvenirer som bär Shakespeares nuna, vad skulle hända med dem om det visade sig att han såg ut på ett annat sätt? Nog kan det finnas en spänning( och en himla massa pengar förstås) i att ta reda på om hela vår bild av denne geniale person bygger på falsk grund. Tänk att vara den bläckspecialist som upptäcker att namnteckningen härstammar från en helt annan epok. Att vår historieskrivning vilar på falska grunder.
Fast å andra sidan såg med största säkerhet inte Jesus ut som den vite man han utmålas som, om han ens fanns...och världen går runt ändå.

Hur såg Shakespeare ut?

(Klicka)

Hmmm...

söndag 10 juni 2012

Det svarta hålet

Ibland blir övergången mellan arbetsvecka och helg som ett hopp över helvetesgapet. Då och då, mer sällan nu än tidigare, klarar jag inte avståndet utan faller ner i den mörka avgrunden. När det händer vaknar jag på lördagsmorgonen och orkar bara inte. Kroppen är tung, sinnet är tungt. Jag kan inte motivera varför jag ska finnas utan vill helst bli något litet och lätt som saknar medvetande, luft. I bästa fall gråter jag en hel dag i värsta tomstirrar jag bara.
Jag har lärt mig handskas med det, jag vet att det går över, att jag på söndagen och ibland redan på lördagkvällen kan kika upp över kanten på det svarta hålet, se mig omkring och tycka att tillvaron inte är så tokig.
I dokumentären "Äntligen måndag" om Barbro Lindgren som jag tidigare skrivit om berättar hon att hon inte tycker om helger utan föredrar vardagar, därav namnet. Jag har en gång i tiden läst att Jan Malmsjö kan ha sådana perioder då han inte tar sig upp ur sängen. Och igår när det var en sådan lördag som jag beskrivit kom jag att läsa det här i 1Q84 av Haruki Murakami "De flesta människor ser söndagsförmiddagen som en symbol för vila. Men Tengo hade aldrig en enda gång sedan sin barndom betraktat söndagsförmiddagarna som något angenämt. Söndagar brukade göra honom nedslagen. När det blev helg kände han sig tung i kroppen, tappade aptiten och fick ont lite varstans. För Tengo var söndagen som en förvriden måne som bara fortsatte att visa sin mörka baksida."
Det känns skönt att vara i gott sällskap även om jag för det mesta tycker om att vara ledig och är duktig på att sysselsätta mig ändå. Det gäller bara att klara hoppet.

fredag 8 juni 2012

Som X-men

I någon av X-menfilmerna finns det en kille som plötsligt fäller ut sylvassa taggar över hela kroppen. Riktigt ondskefullt vassa taggar.
Idag har jag varit lite som honom. Upplevelsen av hur taggarna trängt ut ur huden på axlarna och ryggen, spridit sig till armar och ben och så till ansiktet har skavt ungefär lika mycket som när jag ser det på film, men mina taggar har inte varit fullt lika långa och spetsiga. Trots det har de som kommit för nära fått passa sig. En folkilsk taggboll utan vanligt hederligt hyfs har jag vandrat omkring som.
Nu återstår bara trötthet och besvikelsen över att jag om jag måste vara ond mycket hellre hade velat vara Magneto.

torsdag 7 juni 2012

Kompostlycka del 3 o 4

Häromdagen pep det till i telefonen. Nytt mms. Jag tittade på bilden men kunde inte riktigt få klart för mig vad det var jag såg. Texten förklarade allt: Kompost på väg att tömmas.
Jag skickade tillbaka: Snacka om att strö salt i såren (se Kompostlycka del 2) men det var med ett stort leende som jag tryckte på sänd. Det känns fint på nåt vis att min kompostlycka nått fram till människor och att det finns gott om komposterare där ute.


Nu står den på sin plats. Metallclipsen anlände med posten idag. Jag monterade ihop delarna och fyllde komposten med våra sparade matrester. Vad mer kan jag säga än att lyckan är total, harmoni i själen. Ett med naturen.

onsdag 6 juni 2012

Förvandlingsnummer idag

Två bananer blev en banankaka
En matt bil blev glänsande
Ett flottigt hår blev rent och flygigt
Ett fint väder blev fult och sedan fint igen

Ja, det var väl det!
Simsalabim!

tisdag 5 juni 2012

Förförd av försäkringsmannen

Dessa försäkringsbolag som ringer och pratar sig varma om sina erbjudanden. De använder ord som trygghet och uttryck som om olyckan är framme. De ser till att lägga in namnet på kunden då och då för att låta personlig, för att jag ska känna mig utvald. De vänder sig till vår sårbarhet som människor, vår rädsla för döden, för sjukdom och åldrande, för att de som står oss närmast ska förolyckas. De rider på vågen där vår dröm om det perfekta hemmet, det lyckliga livet och vad som skulle hända om detta tas ifrån oss är vår akilleshäl.
Jag brukar låta ointresserad, säga att inte nu, ring mig om ett halvår, jag hittar inte mina papper, det blir billigare som jag har det nu osv i all oändlighet. Tills nu! Nu har jag fallit som ett dalande asplöv i darrning, pladask för alla knep och all svada: Jodå, han hade bott här i krokarna, kände till den fantastiska utsikten från hälsohemmet.
- Är det möjligen i närheten av det som du bor? I huset som du bör ha försäkrat i vårt bolag. Tycker du inte det Sara-Kajsa?
Till min förfäran upptäcker jag hur jag mjuknar upp inombords, hur jag skrattar och till och med faller in i hans trygghetsingivande norrbottniska dialekt. Här bör tilläggas att jag under hela min uppväxt tillbringat somrarna i Jokkmokk och att Norrbotten och dess språk därigenom har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag går helt enkelt på alla hans utplacerade minor, så när samtalet avslutas är ett gäng papper på väg till adressen där huset finns som jag nu, om jag inte tar mitt förnuft till fånga, har bytt försäkringsbolag till. Huset där jag sitter och omtumlad undrar hur det kunde bli så här?

Om jag fick välja- om möjligheter och begränsningar

Idag pratade jag och mina elever om sommaren och framtiden. Vi samtalade över en fika om den lilla plätt på jorden där vi för tillfället befinner oss. Den lilla staden i det inre av Norrland där det visserligen är vackert och befolkat(glest) med trevliga människor men som är mördande tråkig, i alla fall för många unga. Jag berättade om att jag aldrig, aldrig, ALDRIG mer skulle bo i denna stad, att det var min fasta övertygelse när jag gick i gymnasiet och hade flyttat härifrån, men att jag nu faktiskt valt att komma tillbaka och dessutom trivs med det.
Vårt samtal flöt på om hus och sommarstugor, om landet kontra staden och plötsligt hör jag mig säga: Om jag fick välja skulle jag vilja bo vid vatten! Och visst är det så, jag skulle verkligen älska att bo vid vatten men det jag fastnade vid var formuleringen, om jag fick välja.
Det är klart att jag får välja! Sedan är det kanske inte är aktuellt just nu, men nog tusan får jag välja att vilja bo vid vatten. Denna lilla groda som hoppade ur min mun bekräftade att det i många fall är vi själva som sätter upp hinder för vilka vi är och hur vi väljer.
Men, kanske några invänder, om jag fick välja är bara ett talesätt, sånt man säger, ungefär som Vi hörs! när man skiljs från en bekant som man som hastigast stannat och pratat med i affären. Och visst, så kan det  mycket väl vara, ett uttryck som man slänger sig med.
I den situationen tänker jag så här: Varför säger du så? Vi kommer inte att höras, möjligen kommer vi att ses nästa gång vi stöter ihop i det allmänna folkvimlet men vi kommer aldrig nånsin att ringas. Därefter säger jag: Hej då! eller Ha det fint! eftersom det känns mer realistiskt. Men kanske är det också en begränsning, kanske ska jag nästa gång faktiskt ringa upp den ytligt bekanta och säga Hej! Vi sa ju att vi skulle höras! Det är mycket möjligt att det kan bli upptakten till något fantastiskt bra.



måndag 4 juni 2012

Kompostlycka del 2

Kompostlyckan från igår har idag förbytts till komposttragedi. När jag efter all min längtan äntligen skulle montera ihop komposten och slänga mina första matrester som jag samlat i en liten burk på diskbänken så visar det sig att det saknas metallclips för att fästa ihop sidorna. Jag skakar förpackningen, lyfter på alla delar, kryper in i kartongen för att undersöka om något kan ha ramlat ut eller fastnat i nåt veck, men förgäves. Inga metalldelar.
Jag kallar in förstärkning. Familjen anländer, vi vrider och vänder på komposten, vi tittar i broschyren, vi tittar på varandra och skakar uppgivet på huvudena(var och en på sitt). Det finns inget att göra, komposten är ofullständig.
Jag ringer butiken som ligger tjugo mil bort. Jodå, om jag kan komma in i affären så skall jag få nya delar. Jag är tjugo mil bort. Kan de kanske skicka delarna? Nej, inga sådana rutiner finns. Jag är fortfarande tjugo mil bort, men min syster är på plats, till och med i rätt del av stan när jag kontaktar henne om det fasansfulla som inträffat. Hon slänger sig på cykeln, tar sig vant fram på cykelvägarna, hinner till butiken, hänvisar till expediten Håkan som jag tidigare pratat med och de hittar clipsen. Jag kan andas ut!
Det kommer att dröja ytterligare några dagar innan jag får nöjet att kompostera mina första matrester men det kommer att gå. Tragedin har förbytts i tacksamhet över att jag har så fina människor runt mig som ställer upp. Däremot återstår frågan vad jag ska göra av min lilla låda med hushållsavfall de närmaste dagarna.

söndag 3 juni 2012

Lycka är att ha en kompost

Äntligen! Jag har gjort det! Jag har blivit med kompost. Som jag har längtat. Aldrig mer dåligt samvete över maten som slängs, den där som antar någon underlig form i kylskåpet ( Maskerad till oigenkännlighet) för att jag tänker att vi ska äta upp den för att jag helt enkelt inte nämns slänga den. Nu får den bli jord istället.
Ibland är det så enkelt det här med lycka och att vara i sitt esse. Det räcker med en efterlängtad varmkompost!

fredag 1 juni 2012

Avkörning

En oändlig trötthet
ligger över oss nu
Kväver våra skratt
Förhindrar våra rörelser

Vi befinner oss
i en parkeringsficka
på väg
mellan dåtid och framtid

Verkar inte kunna ta oss härifrån

En blöt ullfilt är tröttheten
som kväver våra skratt
tynger ner våra kroppar
förhindrar närhet

Från avkörningen
vänder vi blickarna
mot de förbipasserande
möjligheterna
eller varandra?

Maskerad till oigenkännlighet

I vissa perioder med mycket jobb och andra aktiviteter hopas röran hemmavid. Dammråttor kryper fram från under möbler, tvätten blir till ett färgglatt Mount Everest på strykbrädan, disken göms undan i diskmaskinen överflödet staplas i diskhon. Hallen börjar ta form av anlagd grusgång och vissa skåp görs bäst i att inte öppnas om man inte vill bli överfallen av tomburkar.
Sedan kommer utbrottet: AHHHHH! STÖKIGT!! SMUTSIGT!! STÅR INTE UT!!!! Tätt följd av perioden då allt skall tas i itu med. Då det plockas och dammas. Dammsugs och vädras. Feng-shui bara! och man mår så bra. Huset blir en autostrada fri från alla hinder.
Ändå är det nästan alltid så, att i något litet skrymsle, allra längst in i kylskåpet står något glömt. En plastlåda, en skål med något i som när man finner det är svårt att identifiera.
Saknaden är stor
liksom tystnaden
i ett rum som blivit lämnat
Där dörren stängts
om minnen
som ännu är för tunga
att bära.

Stora hungerdagen

Idag har det varit Stora Hungerdagen. Hela dagen. Knappt har jag ätit så har magen känts tom igen. Sådär måste-vika-mig-dubbel och lägga-mig-över-bordet tom. Men jag har hållit mig upprätt med råmande mage. Tror det är dags att äta igen!