Elaka tankar ligger på lur i mitt huvud. Det är hjärtat som skickat dem.
Buddha sitter på fönsterbrädan i köket och ler men jag vet att han vet, att han är besviken. Och jag försöker verkligen! Jag gör min solhälsning varje morgon, är innerligt( det är jag verkligen) tacksam över allt som är fint, springer i skogen för att släppa lös endorfinerna, försöker se från olika perspektiv och förstå människors val och när jag går bet, åtminstone acceptera dem.
Men nu bubblar det av ondsinthet på ett tidigare aldrig upplevt vis.
I vardagsrummet sitter en till Buddha på fönsterbrädan. Han har damm på sin tjocka mage. Jag stryker bort det med fingret, blåser lätt på honom. Så brister han ut i sång:
" What doesn´t kill you makes you stronger..." Magen guppar i takt, de långa örsnibbarna svajar fram och tillbaka.
Jag blir fullkomligt matt. Vet varken ut eller in. Inte vad ska jag tänka, hur jag ska göra, men beslutar mig för att fysiskt arbete är bra. Där kan man projicera sin ondska, det tröttar ut och ger inget utrymme för tankar som bara går i kors.
Jag tittar mot Buddha. Han sitter där han sitter, alltjämt leende. Jag tänker att jag måste ordna någon slags munkavle om han skulle få för sig att brista ut i sång igen. Sedan går jag ut för att bära lite sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar