Inom räckhåll

Den nedåtgående solen tittar in
silas genom gardinen
färgar rummet förunderligt vackert
värmer och tröstar

Rosa och aprikos himmel
blandas med stråk av blått
skogen går från grön till svart
molnen är ett fluffigt duntäcke

Lugnet sprider sig
i takt med hösten
nya möjligheter
finns inom räckhåll

Pärland

Allt jag vill
är att vända upp och ner på ett potatisland
Vill gå hela dagen
så många dagar som krävs
med spade och stövlar
och gräva upp bruna knölar
i ett ändlöst potatisland.
Vill sluta först när kroppen värker så mycket
att nästa spadtag är omöjligt.

Ett sår i husväggen

Vi skulle bygga en altan tillsammans min pappa och jag. Ännu ett av alla våra gemensamma projekt. Jag har tänkt på det sedan jag flyttade in i huset men min pappa har aldrig riktigt hakat på idén så jag bestämde mig för att göra slag i saken nästa sommar då jag sparat ihop pengar.
Plötsligt börjar min pappa vid ett besök att prata om att bygga en altan. Han stegar upp och pratar längd, bredd och material. Jag blir förvånad över denna vändning i altanbyggarfrågan, men glad lättad och tacksam över att få hjälp. Vi satsar på att göra grunden i sommar och resten nästa år.
Min pappa dök sin vana trogen upp alldeles för tidigt på mornarna då jag fortfarande var nyvaken och sonen sov tungt. Vi borrade hål i väggen för att se hur tjock den är. Vi klädde av huset de olika lager som kommit dit med tiden. Vi reste till Hudiksvall och köpte en altandörr. Min pappa hade något stressat över sig. Kanske kände han att tiden höll på att rinna ut.
Den dagen vi borrade hål i väggen hörde jag hur det pep i bröstet på honom när han andades och den dagen vi köpte dörren fick vi hjälp med att lyfta upp den på biltaket. När vi letade en elmotorsåg till att såga upp dörröppningen med sprängde hans huvud för mycket för att han skulle kunna koncentrera sig.
Sedan blev han allt sämre.
Plankorna som vi bänt loss blev liggande längst husväggen, dörren blev stående i uthuset. Vi hade tagit upp ett rektangulärt hål i husväggen från utsidan. Där tittar den faluröda träväggen fram och kontrasterar mot den gula fasaden. Hålet finns där som ett blodrött sår, en påminnelse om att han inte finns hos oss mer. Jag tänker att jag måste spika igen det över vintern, placera tillbaka isoleringen som vi tog bort och täcka den med brädor. Jag tänker att den nya altandörren får fortsätta att stå inplastad och bida sin tid. Sedan, nästa sommar, får jag fortsätta vad vi påbörjade och bygga min altan.

Superman has left the building

- Det är nåt för Stålmannen det! kunde min pappa säga när jag var liten och mena sig själv.
Vi andra replikerade snabbt:
- Det är rostfläckar i kalsongerna också!
Jag vet inte varifrån skämtet kom men det var vanligt förekommande hemma hos oss.
Men faktum är att min pappa var Stålmannen, det var inte bara något han sa eller så att superkrafterna mattades av i och med att vi döttrar växte upp.
I sommar blev min pappa sjuk.
- Bara jag blir frisk så jag blir Stålmannen igen! sa han då och vi höll med.
När han sedan hamnade på sjukhus skickade jag ett sms: " Nu gäller det att plocka fram Stålmannenkraften och bekämpa sjukdomen"
Svaret kom inte långt senare: " Tack för det fina tipset, jag tänker följa det till punkt och pricka."
Men det finns saker som inte ens Stålmannen rår på. En Stålman måste få flyga fritt och inte ligga fjättrad i en sjukhussäng.
Varje dag tittar jag upp mot himlen och tycker mig se hur den röda manteln fladdrar i vinden.

En bottenlös brunn

Nu
är tiden
då tarmarna knyter ihop sig i magen
ögonen svämmar över och svullnar
då insikten om att vara lämnad kvar
är en tsunamivåg
och nätterna ändlösa
Nu
är sorgen
en bottenlös brunn.

Mil efter mil
med tunnelseende.
Omslutna av mörker
och tystnad.
Nattfjärilar,
vita i strålkastarljuset,
krossas mot rutan.

Dröm-resa

Vi har skaffat oss en karta. En stor. Över hela välden. Den ska sättas upp på väggen.
Vi ska nåla en färg där vi varit och en annan dit vi vill.
Och dagar då man bara längtar bort ska vi blunda och virvla med handen. Se vart vi hamnar när fingrets sätts ner.

Om

Väntrummet på akuten är provisoriskt med tydliga drag av byggarbetsplats.
Jag bläddrar i en förlegad veckotidning där det står att Lasse Bengtsson från Tv4 är tillbaka i Sverige efter sin Kabulvistelse. Han säger att vi i Sverige bokar in möten flera veckor i förväg, såväl jobb som möten med vänner och familj medan man i Kabul säger: "Vi ses på lördag om jag lever och Gud vill"
Senare, på väg hem, blir det tydligt att det har smugit sig in ett om i våra liv. Det där om:et som vi tidigare varit så förskonade ifrån.

Warning! Desperate housewife

I mitten av sommaren besökte jag tillsammans med min syster och mamma en inredningsaffär med fransk lantlig stil. Jag tror att det håller på att bli en sommartradition. Vi gjorde likadant förra året och precis som då avslutades besöket med konstaterandet att den franska lantliga stilen är för gullig för att kännas riktigt rätt. Nu liksom då hittade iallafall någon av oss en liten pryl som kändes mer ruffig och industriell och därmed mer rätt och fick äran att följa med hem.
I den butiken fick jag syn på en skylt. "Warning! Desperate housewife" stod det på den. Budskapet talade direkt till mig. Dessutom var skylten helt i metall och inte alls gullig men efter ett ögonblicks övervägande kändes den ändå inte rätt. 1. Var skulle jag ha den? 2. Den kostade för mycket. 3. Jag kan inte identifiera mig med typen som inreder med textade skyltar med skojiga budskap eller Carpe diem. 4. Jag är ingens fru.
Hur som helst! Nu hade skylten passat. Med bara några dagar kvar till att jobbet drar igång har jag desperat klamrat mig fast vid hemmafruandet. Jag har panikbakat bröd av olika slag, fyllt frysen, gjort egna halvfabrikat och strukit tvättberget. Jag har stått i vinbärsbuskar och kokat saft av skörden.
Ett tag hade degen jäst över bunken, ner på köksbänken och kladdat fast i bakhandduken men jag stod där  i min femtiotalsklänning, mitt förkläde med spetskant, mina högklackade skor som inte klämmer i tårna och min oklanderliga makeup och log som bara en äkta hemmafru kan. En hemmafru som inte blir desperat av att vara utan av hotet att inte få vara. Jag står gärna fastkedjad vid spisen så länge det är jag själv som har nyckeln och kan bestämma över min egen tid.

Vaktmästardrömmar

För en tid sedan stötte jag ihop med min granne vaktmästaren. Han kom skumpande nerför en stenig backe med sin packmoppe. Vi bytte några ord och fortsatte sedan åt varsitt håll.
Men när han guppade iväg var det något i mig som ville klamra sig fast vid hans flak. En känsla av att han har något som jag vill åt.
Inte blåkläderna för såna har jag. Inte heller packmoppen, även om det hade varit roligt med en sväng. Inte heller massagen av de inre organen som jag antar blir resultatet av att skumpa omkring sådär. Nej något annat.
Helt enkelt själva vaktmästrandet. Detta yrke som inte gör mycket väsen av sig men som får allt att fungera. Tänk bara så många blinkande lysrör, läckande kranar, vildvuxna häckar det skulle finnas och istappar som kan falla ner i huvudet och klyva det i bitar om inte vaktmästarna ordnade och fixade.
Jag översköljdes av en längtan efter att klippa gräs och byta lampor, vrida upp klockor som stannat och skotta snö. Att fastna vid ett mekaniskt fel och humma, tillkalla mina kollegor och humma i grupp tills någon kommer på en lösning.
Efter mötet har jag helhjärtat gått in för hobbyvaktmästeri och det är, ska jag säga, som aloe vera på ett sår. Lent, uppfriskande och läkande.

Lurad!!

Låt dig inte luras av det 

plastiga utseendet. 

Det här höljet är gjort av 

cellulosa, och därför 

komposterbart.

Så står det på ytterhöljet till mina tepåsar. Jag såg det idag. Innan har jag låtit mig luras och komposterat enbart tepåsen, medan cellulosahöljet( som jag nu vet att det är) hamnat i vanliga soporna. Katastrof!! Och jag frågar mig hur många gånger och i vilka vitt spridda sammanhang och situationer jag egentligen låtit mig luras av det plastiga utseendet?!!!!

Matsvammel x 2

Saker jag frågar mig:
Varför smakar viss kokt potatis illa när den steks upp?
Kan mögelost mögla? Och i så fall, hur vet man det?
och
När något smakar "frys" efter att ha legat för länge i frysen. Vad är det som smakar då?



Linfrön kan förväxlas med små skalbaggar.
Frågan är vilket som är bäst att ha i müslin?
Linfrön sätter igång magen vilket kan vara bra om man dras med såna problem. Om man inte gör det kan det vara förödande.
Med skalbaggar i får man ett oväntat proteintillskott vilket förespråkas i dessa LCHF-tider. Å andra sidan innehåller även linfrön proteiner men också rätt mycket kolhydrater. Då bör man fråga sig hur stor del av en skalbagge som består av kolhydrater och det vet jag inte hur man ska ta reda på. Inte heller vet jag vilken inverkan skalbaggar har på tarmrörelserna.
Eller så kan man helt enkelt kompostera müslin om det uppkommit ett skalbaggsproblem och man tycker att det är motbjudande.
Jag för min del har linfrön. Och alltid toalettpapper med på joggingturen, utifall att!

Driftigt

Mannen på sjukhuset berättar att ambulanser inte har fyrhjulsdrift.
Han berättar att han funderar länge på om han ska ringa.
Om smärtan i bröstet kräver en ambulans.
Tillslut ringer han.
Men ambulansen kommer inte fram.
Det har regnat för mycket.
Är för blött och spårigt
för en icke fyrhjulsdriven ambulans.

Annars är det fint säger han.
Att åka ambulans.
Man får syrgas på en gång.
Och nitroglycerin.
Synd bara, säger han,
att jag var tvungen att bogsera den
med traktorn
innan jag kunde lägga mig sjuk.

Höst

Nu är tid för kollegieblock
linjal och pennor
Affärerna rustar för skolstart
I skyltfönstren en murrigare färgskala

Samhället sparkas igång
som en gammal motor med choke
Stadsbilden fylls av ungdomar som börjar skolan
Converse i olika färger
patrullerar gatorna

Kvällarna bäddas in i mörker
I luften ett kyligare stråk

Väntan

Han sitter med knäppta händer
De vilar i knät
Tummen går fram och tillbaka
över den andra handen

För länge sedan
brukade vi rulla tummarna
När sysslolösheten spred sig
eller
medan vi väntade
Då knäppte vi händerna
och lät tummarna cirkla om varandra.
Framåt
Sedan bytte vi håll
Bakåt

Nu stryker tummen
den andra
Sysslolösheten gör sig påmind
och vi väntar.

Plåsterprinsessan

Det sitter en liten prinsessa på ryggstödet till min kökssoffa. Hon har lila klänning och en groda på armen, men jag misstänker att det egentligen är en prins.
Prinsessan är alldeles platt och till för att sättas på sår. Men ingen hade skadat sig så istället blev hon fastsatt på soffan av en riktig liten prinsessa som var på besök.
Och eftersom ingen hade ont så levde vi lyckliga resten av dagen precis som i en riktig saga.
Utom plåsterprinsessan förstås för hon blev berövad sin sysselsättning och därmed ett fall av ungdomsarbetslöshet precis som det är i den riktiga verkligheten.

Skogstokig

När jag jobbade i hemtjänsten brukade jag bland andra besöka en gammal dam som ofta pratade om skogen. Hon hade tyckt det var så roligt att plocka bär och sa ofta det:
- Ska vi packa matsäck och gå ut i lingonskogen du och jag! Vi gör det!
Hon kunde knappt ta ett steg utan sin rullator och gick vilse om hon kom utanför sitt hus. Hon var som satt på repeat och upprepade samma historier gång på gång men vi lekte den leken hon och jag. Vi lekte att vi skulle ut i skogen och plocka lingon. För det var en lek. Hon var väl medveten om att hennes dagar i skogen var över. Men hon böjde sig fram över bordet och sa som om det vore en hemlis, som att vi två var på väg att rymma iväg från de vuxna, att hon så gärna ville plocka bär.
Jag tänker på henne ibland. Särskilt nu när jag så fort jag får chansen ger mig ut i skogen för en joggingtur eller för bärplockning. Jag har drabbats av samma dragning till skogen som den gamla kvinnan och jag tänker att det att bäst att passa på så länge benen bär och lokalsinnet är intakt.

Överlevnad

Jag befinner mig mitt ute på Stilla Havet
fastän jag sitter i soffan eller vid köksbordet eller i sängen
Jag kämpar för livet tillsammans med en indisk pojke och en bengalisk tiger
Så fort jag får chansen återvänder jag dit
och struntar i disken, i tvätten som ändå bara blir blötare av det eviga regnandet
Jag ignorerar alla måsten och borden
om de finns?
Jag uppfattar dem inte.
Berättelsen om Pi upptar min värld.
Jag hittade den på loppis helt oläst verkar det som.
För tio kronor fick jag ett öde som fängslar mig
och en något unken lukt som loppisprylar ibland har
men det är en bagatell i sammanhanget
Nu är det överlevnad som gäller.

Frid

Tänkte bara meddela att jag och Buddha är goda kamrater igen( se Den sjungande Buddhan) Att jag aldrig tillverkade någon munkavle.
Att han däremot höll på att bli använd som värmekälla när det skulle grillas marshmallows häromdagen är ju en annan historia. Men de sötsugna ungdomarna insåg att värmeljuset är till för att visa hur upplyst Buddha är och inte till barbeque.

Motvind

Jag har alltid varit en sådan som tycker om att gå i motvind för att känna att jag lever.
Förr både bokstavligt och bildligt talat.
Numer mest bokstavligt.
Som häromdagen då himlen blev svart och skogen knakade, då vinden tog tag i mitt hår och blåste mig fri från betungande tankar.
Det finns något förlösande i ett riktigt oväder.

Bildligt talat så har jag funnit att det sparar en himla massa energi att gå i medvind istället för att alltid streta fram men att det för den sakens skull inte är detsamma som att vända kappan efter vinden.