Dessa julberättelser

Alla dessa julberättelser som målar upp det bästa i människor för att det är jul, för att det är en tid då man bör vara lite extra snäll, öppna hjärtat mot alla som kommer i ens väg, då ingen ska behöva vara ensam. Såklart är det inte alltid så och såklart skapar det press på dem som inte passar in i bilden men ändå vill göra det.
För min del tänker jag att de senaste dagarna har varit precis som en julberättelse där jag mött vänliga ord från främlingar, skickat julhälsningar till människor som finns i mina tankar men som jag inte så ofta träffar, umgåtts med vänner, haft ett leende över till dem jag mött och besvarats med detsamma. Samtidigt har jag haft ont, fysiskt ont på ett sätt som är ganska sällsynt nu mer. Det har gjort mig matt och lättrörd och kanske har det hjälpt mig att lägga märke till de där leendena och hälsningarna, att känna hur skönt det är att sjunka ner i soffan på fiket, i värmen, uppskatta när grannen kommer över med en julgåva. Jag skulle vara tacksam ändå, men det är som att smärta klär av ett lager skyddande hud. Frånvaron av det lagret kan göra dig otålig och lättirriterad eller så kan det, som nu, få dig att ta till dig så mycket mer av allt vackert du möter. Det kan tvinga dig att ta ner tempot och skala bort oväsentligheter, bli lite ödmjukare.
Och i alla dessa julberättelser så finns det en antagonist eller ett hinder. Något som måste övervinnas för att julen ska bli den där tiden av kärleksfullhet och samvaro. Och eftersom mina senaste dagar varit en julberättelse så har jag inte skiljt mig nämnvärt från andra julberättelser.
Nu önskar jag er en alldeles egen julberättelse att fylla med precis vad ni vill.
God Jul!

Om att vända skeden och minnas

Han var född på årets kortaste dag.
Idag skulle han blivit sjuttiosex år och vi skulle ha ätit napoleonbakelser. Han skulle ha vänt skeden upp och ner i munnen för att det blev mycket godare så och för att det var så han gjorde. Utom när han var sjuk, då han hade behövt äta en bakelse eftersom han var så smal att skuldrorna pekade ut från ryggen, men då ville han inte ha, inte ens Napoleon.
Men vi ska äta idag. Vi ska köpa varsin trots att man bara orkar äta en halv och fastän de innehåller alldeles för mycket laktos för att min mage ska må bra.
Vi ska knacka sönder den rosa glasyren och det översta lagret smördeg med skeden och se hur bakelsen faller ihop och hur grädden trycks ut åt sidorna på Napoleonbakelsevis. Och vi ska vända skeden i munnen för att det blir mycket godare så och för att det var så han gjorde.

Snökulan

Det var rätt vackert ändå, igårkväll när gatlyktorna fick isen att gnistra som om den var strösslad med glitter. Som alltid handlar det om att ställa in ögonen, ställa in tanken, fokusera. Om att välja magin när man behöver den.
Men ibland är behovet av sagoskimmer större än vad verkligheten har att erbjuda och när landskapet är snöfattigt och grådaskigt så skulle jag vilja ha en snökula. En hel samling snökulor. Av gammeldags modell. Som en spåkula där jag när som helst kan vända och skaka och få det att snöa.
Jag vet att man kan göra sådana själv, av upp- och nervända burkar och plastdjur och fastän jag gärna förespråkar DIY så är det inte samma sak. Det blir fel form, alldeles för mycket burk och för lite kula, alltför mycket räfflad botten som då blir topp och för lite glatt kristallklar yta.
Jag såg en film en gång där en snökula spelade en avgörande roll. Jag kom in i filmen lite sent och tänkte att det var en feelgood och att det passade bra, tills ena personen slog ihjäl den andre personen med tidigare nämnda snökula. Det var inte riktigt meningen och inte vidare genomtänkt och ingenting som jag skulle använda mina eventuella snökulor till men det gjorde filmen mycket intressantare och min fascination för snökulor var född. Den var så betydelsebärande redan innan dråpet och stod som symbol för så mycket som hade kunnat vara men inte var i de människornas liv.
Och just nu skulle jag bara vilja ha lite snöfall. Det skulle kunna vara så men det är inte så och då får man hjälpa verkligheten lite på traven genom att ställa upp en hel hylla med snökulor. En hel hylla med olika små världar där det när som helst kan snöa. Med det och lite glöggdoft och jazzig julmusik så skulle det nog kunna skapas magi. Och skulle det komma en inbrottstjuv så vet jag ju hur det också går att använda en snökula även om det inte rekommenderas.

Fint, helt enkelt!

Hon hade fullt upp med att hålla sig över ytan
I mitten av strömfåran kämpade hon för att armar och ben
skulle fortsätta lyda
inte ge vika för strömvirvlarna
Längs stranden stod vännerna redo med livbåten
Men hon ropade till dem medan hon spottade vatten:
Jag är bara ute och simmar. En härlig simtur! Det är sånt man mår bra av. Fint!, helt enkelt.

Obehaget

Kanske kan jag göra mig av med obehaget såsom man kliver ur en blöt baddräkt.
Kliva in i den varma duschen och låta vattnet skölja obehaget ner i avloppsbrunnen.
Låta bastuvärmen rensa bort de sista kvarvarande resterna ur porerna.
Men liksom lukten av klor biter sig fast i naglar och hår klamrar obehaget i halsgropen.

Det underliga lugnet efter stormen

I morse när jag öppnade dörren och klev ut på stentrappan möttes jag av, ja vad? Ett stort grått ingenting. Trots att stormen lämnat min plats på jorden orörd utan nedfallna träd, strömavbrott eller sönderblåsta tak så var det ändå som om den tagit något väsentligt med sig i sin framfart. Kanske hade det att göra med att den lilla snö som kommit sopats bort och att allt som återstod var is och uppblött gräs men det var också något annat. En tystnad. En öronbedövande tystnad.
Jag stod vid fönstret kvällen innan och tittade mot de blinkande järnvägssignalerna. Inga tåg. Inga bilar. Ingen människa. Ingen hund. Bara vinden som tog tag i huset. Vinden som dränkte ljudet från de blinkande gula lamporna.
Och så denna morgon, ett lika stort ingenting som igår men utan anledning. Utan vind.
Jag stängde dörren efter mig med känslan av att något gått förlorat och på väg till jobbet denna Luciamorgon tänkte jag på dem som kanske faktiskt förlorat något i stormar, på riktigt. De som fått hus förstörda, bilar krossade, blivit skadade, men ändå kunde jag inte skaka av mig känslan av att något var annorlunda. Själva morgonen verkade blek om nosen och kanske är det inte så konstigt. Kanske är det som att återhämta sig efter en influensa eller magsjuka fast för naturen.
Jag brukar tycka om att naturen har övertaget, att det är så det ska vara. När jag som barn låg på rygg i snön om kvällen och tittade upp mot stjärnorna kände jag inte hur det svindlade eller hur liten och obetydlig jag var i den stora världsrymden. Jag kände bara att det var precis som det skulle, att det var tryggt.
Och kanske var det det som, om inte blev tydligt, så åtminstone anades i morse; att jag förlorat den känsla jag hade som barn. Den där tilliten till att allt är så som det ska vara.

Över det vita vidsträckta där tankar får plats

Det drar en vind, en som inte hörs eller syns men känns. Högst upp på krönet biter den hårt i kinderna. Jag går med visslande täckbyxor, fäller upp luvan över mössan och tittar ut över det vita vidsträckta.
Jag tänker på Amundsen och Scott och deras väg till Sydpolen. På hur mycket mer vinden måste ha bitit dem. Jag tänker på Scotts hemresa, den som aldrig ledde hem utan slutade i snön. Jag funderar på hur det kändes att gå på förfrusna fötter, hur köttet på deras kroppar dog medan de kämpade. Jag funderar över hur det kändes att nå insikten: vi kommer att dö här! Jag tänker på alla beslut han som ledare måste ha fattat på väg dit och hem trots att han kanske ibland stod rådlös. Jag reflekterar över hur Amundsen specialbeställde kalsonger för att de var tvungna att uträtta sina behov så snabbt som möjligt för att kylan inte skulle sluka dem.
Mina tankar breder ut sig över de vita lägdorna. De tar mig till fjället och sagan om Stjärnöga av Zacharias Topelius. Hur Stjärnöga som liten tappas och blir liggandes i snön med stjärnorna speglande i ögonen. Jag tänker på hur vargarna omringar henne men låter henne vara på grund av den förunderliga glansen i hennes ögon och hur samma ögon senare skrämmer Stjärnögas fostermor så pass att hon stänger in barnet i källaren. För Stjärnöga kan se månen och stjärnorna, hon kan se vart den försvunna guldringen tagit vägen och hon kan se norrskenet genom ylledukarna som knyts över ögonen, genom träluckan och det lager  mattor som läggs ovanpå.
Jag tänker på Tomten av Viktor Rydberg, han som är vaken och grubblar över människosläktet som blomstrar, åldras och går, men vart?
Jag tänker på vad vi, människosläktet gör medan vi är här, innan vi går. Och hur det ibland kan vara en lika stor gåta.
Jag tänker på Amundsen som ville vara först på Sydpolen, jag tänker på Scott som kom försent och inte hem. Jag funderar på hur mycket det handlade om ära och berömmelse, kanske revanschlystnad, hur mycket de handlade om lojalitet mot landet och gruppen och hur mycket det handlade om att pröva sig själv och sina förmågor och till sist om överlevnad. Jag tänker på Stjärnögas fostermor som stängde in ett barn i källaren för att barnet var annorlunda, för att hon var same. Jag funderar på hur mycket det handlade om okunskap och rädsla för det okända, hur mycket det handlade om förutfattade meningar. Jag tänker på skillnader och likheter i deras tid och vår. Jag undrar hur mycket som är drifter och begär och hur mycket som är medvetna val och strategier i drivet och handlandet hos en människa?
Mina byxor visslar mig hemåt. Jag gläds över att mina fötter inte förfryser, över att jag bor så att stjärnorna kan spegla sig i mina ögon, på en plats där tankarna kan breda ut sig över det vita vidsträckta.

Att gå

Hon gick
när som helst
vid uttråkning
vid likriktning
Hon struntade i konventionerna
bara gick
när det blev för trångt
Hon älskade det
att ha friheten
att slippa förväntningarna
Men ibland dök det upp
en liten rädsla
att det kanske tillslut
inte finns något kvar
att gå ifrån.

Alternativt julevangelium

Vid den tiden då höstens hårda jobb resulterade i julföreställning efter julföreställning och rekvisitan packades in i förrådet och kostymerna tvättades, utgick en känsla av möjlighet till fritid för de inblandande. Alla gick då för att ägna sig åt något annat för dem betydelsefullt. Och Sara-Kajsa som genom sin härkomst hörde till de introvertas skara begav sig från det gula huset på landsbygden, till småstaden Sollefteå för att låna en trave böcker tillsammans med sitt anteckningsblock som var havande med en hel massa intressanta titlar.
Medan de befann sig där var tiden inne för skyltsöndag och julhandel men Sara-Kajsa lindade in alla tankar på julstress i ett tomt ark från anteckningsblocket och lade dem i papperskorgen eftersom det inte fanns plats för sådana tankar bland böckerna.
Då stod bibliotekarien framför henne och kunskapen om hur man hittar i register lyste omkring hen och Sara-Kajsa greps av stor tacksamhet och bibliotekarien sade "Var inte förvirrad. Jag hittar allt du har på din lista" Och plötsligt var där en stor himmelsk här som prisade bibliotekariernas arbete och bibliotekens existens.
När den himmelska hären farit ifrån dem upp till himlen skyndade Sara-Kajsa iväg och fann alla titlar hon sökte för se: allt var såsom bibliotekarien sagt henne.
Med traven med böcker på sin arm vände hon tillbaka mot det gula huset, öppnade första boken, tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

Små förrymda solar

Clementinerna rullade ut över parkeringen
som orangea små bollar mot den mörka asfalten
De smet mellan nätet och lådkanten
såg sin frihet och hoppade
Ingen bil körde över dem
förarna rattade slalom
mellan de utplacerade solarna
Jag fortsatte mot bilen
med allt för många kassar
allt för otillräckliga armar
för att hålla lådan upprätt
för att förhindra clementinernas flykt
Och där fanns tröttheten
och telefonen utan pengar
och halsduken som blåste över ögonen
och fredagen som gick över i kväll
och julen i antågande
och människorna i strid ström
mot fredagsmyset
Mina clementiner utspridda men hela
fann sig i att bli upplockade
när kassarna nått bilen
när mina armar frigjorts
Och asfalten fann sig i att inte längre vara upplyst
av små förrymda solar

Låt oss

Låt mig pröva mina tankar mot dig
låt mig ta del av det mönster din hjärna följer
låt oss tillsammans skapa nya banor
där du ser vad jag ser
och jag ser vad du ser
göra det upplevda större
vidare
öppnare
lås inte in dig
lås inte ut mig
låt hjärnan stå i förbund med hjärtat
stocka inte igen kanalen
med transfetter
eller rädslor

Beklagligt behagligt

Han hade sagt att hon var behaglig under arbetsintervjun. Jodå, och det var inte första gången hon hade fått höra det. Titt som tätt klämde folk ur sig att hon var behaglig. Behaglig? Vad var det för nåt att vara? Ingenting hon hade för avsikt iallafall. Hon ville vara allt annat än behaglig, ansträngde sig till max för att inte vara behaglig men ändå verkade hon sjunka allt djupare ner i den sumpiga behagligheten. Hon ville beröra eller förgöra, bara inte vara behaglig. Hon ville inte sitta i soffan i behagliga mjukbyxor framför tv:n och skratta behagligt, inte sprida ett behagligt leende och en behagligt fräsch doft av nyduschad, inte bjuda på fika och behaglig samvaro, inte gå till jobbet som behagligheten själv. Hon gjorde grimaser och andades lökandedräkt, sa fula ord och obekväma sanningar, pekade finger och slutade ett tag använda deo, ändå var hon behaglig.
Hon ville inte att prästen på hennes begravning skulle säga; Vi kan alla här vittna om hur behaglig hon var som människa. Och att någon i församlingsgården under begravningskaffet skulle säga; Jag tror att alla håller med mig när jag säger att hon efterlämnar ett stort moln av behaglighet.
Beklagligt var det. Alltihop. Lika beklagligt som att hon aldrig fick några magrutor utan bara en mer putande mage av att träna magmusklerna eller som att hon den dagen hon iklädde sig pyjamas och ansiktsmask redan klockan sju på kvällen och tog fram en stor bytta chokladpudding fick besök när det aldrig händer annars och då fick höra hur behagligt det var att hon var så avslappnad och okonstlad.
Förresten vet hon inte vilket som är mest obehagligt; magrutor eller fettvalkar? Det beror nog på vilka hon möter och som det verkar kommer de antingen att säga; du är så behagligt fit och tränad eller vilket behagligt och klädsamt fluff du har.
Han hade sagt att arbetsplatsen kunde må bra av en behaglig personlighet och hon hade bytt taktik eftersom ingen verkade bry sig om löklukt och fingerpekande och tänkt att; Jag ska var sååå behaglig att du kommer att ångra att du anställde mig!

Och tråden blir en matta...

Hans blick var intensiv och koncentrerad, nästan krävande. Den lät ingenting undkomma utan skärskådade allt med lika stor intensitet, som om den ville tränga igenom någon barrikad, se en sanning bakom fasaderna, se hemligheterna som vi alla försöker dölja eller inte ens är medvetna om.
Men så märkte jag att hans ögon tårades, att han grät. Ljudlöst. Vid flera tillfällen lyfte han glasögonen och torkade nederkanten av ögat med handryggen. Min nyfikenhet väcktes. Min benägenhet att spinna berättelser tog form. Varför tårades ögonen? Vilka sorger doldes bakom den krävande blicken? Vilket mod krävs inte för att så benhård stirra livet i vitögat? Vilken styrka krävs inte för att se så intensivt in i en annan människas ögon och också visa sig sårbar?
Så tänkte jag och började spinna min berättelse, väva en matta som skulle bli hans historia. Tills det slog mig att hans ögon kanske tårades just för att han stirrade så intensivt, för att han inte lät ögonen vila i en blinkning eller två, för att han inte tillät sina ögon att återfuktas utan höll dem öppna så länge att de sedan var tvungna att producera mer tårvätska för att upprätthålla balansen och undvika att ögonen skulle torka ut och skrumpna som russin.
Min matta stannade vid en tråd. Berättelsen kom av sig.
Men ändå... hur kom det sig att hade en sådan orädd blick, att den aldrig vek bort, inte gömde sig i flirt, inte vandrade bort i tankar, att den naglade fast?
Och tråden blir en matta...  Och en ny berättelse tar form...

Magin

Det klingar till och en anspråkslös melodislinga finner sin väg genom luften till ditt öra. Och i just det ögonblicket är himlen skymningsröd och trädens grenar strävar upp mot den varma färgen. Och dina tankar går mot körsbärsblom fastän det är helt fel årstid och helt andra träd, men i just det ögonblicket har någon strukit ett penseldrag av magi över dig och världen runt omkring. Och du vet att just denna natt kommer stjärnorna att tindra klarare än annars. Och tankarna som kommer till dig är fyllda av visshet. Och allt är förtjusande vackert och självklart, också du. Och känslan är så stark att bröstkorgen nästan brister när den vill andas, när den vill uttrycka sin glädje. Och sedan tonar melodislingan ut, lämnar dig ensam med din för stora bröstkorg och dina inbillade körsbärsträd. Plötsligt är den bara borta lika hastigt som den kom; Magin. Men du vill fånga den och bära den med dig som en ton att plocka fram när det behövs, en melodi som gör stegen till en dans. Du vill stryka penseldrag efter penseldrag runt omkring dig. Hitta den magiska färgburken och de förrymda tonerna. Plantera ditt eget körsbärsträd och bjuda in alla som vill att se det sträcka sig mot den skymningsröda himlen.

Vinterpromenad

Nu är den här
den krispiga luften
de frostiga grenarna
och det mjuka vita täcket som bäddar in oss i vinter
som får våra steg att tystna
men efterlämna spår
som gör att promenaden blir ett äventyr och en lek
där jag placerar mina fötter i de föregåendes spår
ser om de passar
jämför mina sulors avtryck med de andras
räknar hur många som gått här innan mig
följer en hunds tassavtryck som på hundars vis
ringlar fram, än hit än dit
på jakt efter nya lukter
Ännu är det tunt
lagret av snö,
mer som en filt än
ett fluffigt duntäcke
Nu är det tid att njuta
av att den mörka, dystra hösten lysts upp
och av att snöskoveln ännu kan stå orörd

Portvinsnäsan, hatten och att vara människa

Den lilla tanten har på sig en ljust rosa hatt av ett tyg så mjukt att man vill klappa det med handen, som ett gosedjur eller ett äkta litet djur. Den rynkiga kinden är täckt med puder och ser så len ut också den, att man vill stryka med handen. Mitt emot henne sitter en farbror med portvinsnäsa och grovporig hy. Hans näsa är så bucklig och blåröd att man vill titta lite för länge, vill undra varför den blivit sån. De äter köttbullar med potatis och sås och säger något till varandra emellanåt. Hennes ögon glittrar, hans ser jag inte eftersom jag sitter bredvid, restaurang är fullsatt. Jag tänker på deras olikheter. Det lena mot det grova, det ljusa mot det mörka. Deras val av färg, hon i rosa hatt, han i blå flanellskjorta. Att de nog en gång har varit den där Kvinnan och den där Mannen enligt alla mallar och modeller såsom det skulle vara när de var unga men att de med åldern jämnats ut, närmat sig varandra. Det grova har blivit mjukare, det lena lite kantigare. Jag tänker att de kanske har kommit dit, efter så många levda år, att de kan vara människor med varandra såväl som att de kan vara kvinnan och mannen tillsammans, oberoende av yttre attribut. Jag hoppas det.

Lapptäcket

Ett lapptäcke är jag. En bröllopsgåva till dig. Levereras i brudkista med smidesdetaljer. En kaskad av färger och mönster, som att se in i ett kalejdoskop, när du öppnar locket. Omatchad men ändå behaglig att titta på, som sytt av någon som inte brytt sig om begrepp som måttfullhet och stil men som ändå och kanske just därför ägt öga för helheter. Och jag kommer att värma dig kalla vinternätter, när du lyft upp mig ur kistan, sluta tätt kring din kropp när det stormar. Och när du blir gammal kommer jag att ligga i ditt knä, över dina värkande ben, med din rynkiga hand strykande mina sömmar.

Att se rött när det är grått

Dagens rekommendation!

Du behöver:
En grå höstdag som börjar med dimma och går över i regn
En smärre livskris
Röd färg
Pensel
Vägg eller stor duk
Musik

Gör så här:
Starta musiken på hög volym. Doppa penseln i färgen. Gör stora svepande penseldrag. Voila! Snart ser du bara rött och har glömt allt vad grått heter.

Joråsåatt

Att vänta på att snickaren ska dyka upp är lite som i den där låten med Looptroop...

Jaha, nähä
jaha, nähä
u-hum
jaha, nähä
jaha, nähä
u-hum
jaha, nähä
jaha, nähä

...och sedan är han plötsligt på plats och man har en altandörr!

Joråsåatt, joråsåatt!!

Ljudet av regn

Jag tycker om att ligga i sängen under snedtaket och lyssna till regnet mot takplåten och utanför fönstret. Det påminner mig om sovstugan hos mormor, den lilla före detta snickarboden som värmdes upp av gjutjärnskaminen prydd med en uggla. I sovhusets sängar kunde man också ligga och lyssna till regnet utanför, där hördes det ännu tydligare. Jag tänker på den tiden, på min uppväxts somrar, jag tänker på spindelnäten och den lite unkna lukten i sängkläderna som legat orörda under vintern, hur vi hängde ut dem på vädring och sopade bort spindelväven. Jag tänker på hur sjön glittrade och hur gräset var daggvått och kyligt mot fötterna om morgonen när jag sprang från sovhuset till bostadshuset för att äta frukost. Jag tänker på att mormor åt småkakor till frukost och hur vi borstade tänderna ute på bron till tvätthuset, utom mormor då som hade sina i ett glas på sängbordet. Jag minns lukten från vattenvärmaren i tvätthuset och hur skönt det var att gå in där om man var lite frusen. Jag minns ljudet från veven i brunnen när vi halade upp hink efter hink och minns det isande vattnet när man hällde det från brunnens hink till en annan och alltid lyckades spilla på foten. Jag minns boken om mannen som levde med grizzlybjörnungar, hur jag sträckläste den och hur vi förgäves letade den när den en sommar var försvunnen och inte längre låg kvar på den gula vaxduken i sovhuset. Jag tänker på myggspiralerna, bäckoljan och det fräsande ljudet när de små rackarna fastnade i den elektriska myggfångaren. Jag minns de små suddiga svarta plumparna mot de blå ljuspelarna, myggliken. Jag minns den blandade känslan av att det var orätt och synd om dem med känslan av hur skönt det var att slippa iandet från myggen i mörkret och veta att när det tystnade satt de troligtvis på mig. Jag minns lukten av blöt hund blandad med vedervärdiga fisar från golden retrievern som sov på en sliten ryamattan i sovhuset.
Allt det tänker jag på när jag ligger i sängen under mitt snedtak. Jag tänker på gårdagens tv-program där den fantastiska Malala Yousafzai säger att hon tror att man måste lämna saker bakom sig för att gå vidare på frågan om hon saknar sitt hemland. Jag tänker på hur man lämnar och går vidare men hur man alltid bär med sig det som varit och på hur det formar en människa. Det tänker jag på medan morgonljuset tar över efter natten och släcker de självlysande stjärnorna i taket.

Hemligheternas ask

Hon var som en Pandoras ask fast omvänt. Till henne delgav de alla sina hemligheter. Hon emottog dem, en efter en och förslöt med locket så att hemligheterna bevarades. Det var inte all världens olyckor de avslöjade men trots allt något som höljdes i skuggorna. Något de inte kunde berätta för vem som helst.
I myten om Pandora finns hoppet gömt på botten, fortfarande instängt när olyckorna härjar i världen. Tills Pandora återigen öppnar asken och befriar det. Ut hoppar en liten fågel som blir talesättet att "hoppet är det sista som lämnar människan".
Men i hemligheternas ask finns ingen liten fågel, för ett annat talesätt lyder att det är små fåglar som viskar i ens öra och har de gjort det, då är risken mycket stor att snart hela världen vet det som var ämnat för en.

Spegel, spegel på väggen där...förtälj mig inte vem jag är...

Han hade nått högt upp i rövslickeribranschen
Var ansedd och högavlönad
hade pensionsförsäkringen säkrad
och foton av sig själv med viktiga personer
Men han kunde inte se sig själv i spegeln
utan alkohol i kroppen
inte somna gott om kvällen
utan att bedöva tankarna,
svälja ner självföraktet
Hans hudton började alltmer likna
kavajens gråhet
hans ögon alltmer den genomskinliga spriten
Men han vände spegelglasen mot väggen
klistrade på ett leende
stack ut tungan
och fortsatte med skarp andedräkt
att klättra

Den pedagogiska tepåsen

Ibland är livet självt så förunderligt pedagogiskt. Som härom kvällen då Yogitepåsen förkroppsligade( om nu förkroppsliga är rätt ord för en tepåse, måste väl vara bättre än personifiera iallafall) sitt eget budskap genom att klistra det mot kompostlådelocket där den låg instängd och omgiven av diverse matrester.

Blåbärssoppan

Hon hade tagit som uppgift att rädda honom
som så många kvinnor före henne
i varierande situationer och tider
Hon tyckte sig se det illavarslande mönstret
i hans gärningar
med klarhet
Hon tyckte sig besitta de förmågor
som kunde få honom ur spår
och i spår
Hon tyckte sig vara blåbärssoppan som gav näring
i spårbytet
men fick se sig förbiåkt
med muggen kallnande i handen.

Supermegaultrapower

När jag var liten hade vi ett tag något slags rullband hemma. Jag vet egentligen inte vad det var till för men jag brukade använda bandet när jag lekte affär. Det bestod som jag minns det av två cylindrar med ett tyg emellan och en vev som man handdrog för att få bandet att löpa. Alldeles nästan precis som ett riktigt i affären, fast färggladare och mindre automatiserat. Jag tror att det slängdes till slut för att det inte alltid fungerade så bra och till skillnad från riktiga i affären så var det inte riktigt spänt utan svankade när man lade på något tungt.
Jag kom att tänka på det idag. Minnesbilden av hur jag vevar ståendes på gräsmattan en somrig dag med löpande bandet på kanske ett trädgårdsbord. Jag ser hur det svankar på mitten men balanserar varan i min låtsasaffär.
Det är en bild av något som gått förlorat men också en bild av var jag befinner mig nu. Jag liknar det löpande bandet, det som går lite halverst, som svankar och svajar. Jag tror att jag varit det löpande bandet så som det fungerar på affären och i fabriken allt sedan förra hösten. Aldrig har jag gjort så mycket och haft sådan kraft, tills nu, denna höst, när superultramegapowern tagit slut och jag får handveva mig själv.

Om jag bara orkade litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag dra mig upp
i sittande ställning
och kanske måla
litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag greppa penna
eller dator
och skriva ett mästerverk
litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag hämta polygripen
eller en rörmokare
och värma upp elementet
litegrann

Om jag bara orkade
skulle jag lyfta det
tredubbla täcket med yllefilt
och slänga benen över sängkanten
litelitegrann

Månskensbonden

Den växer sig starkare och starkare för var dag som går
den oförlösta bonden
Det tar sig uttryck i en plötslig känslomässighet
inför leriga åkrar
i att bli stående drunknad i en kos ögon
att gå runt i Granngårdens lagershop
och studera foder och automater
att dra på sig gummistövlarna bara för att
och lia sitt eget hö

- Du får bli månskensbonde!
Mina ögon glittrar
Månskensbonde,
det klingar poetiskt, vackert
men i praktiken
i den så kallade realiteten
är det mindre romantiskt
kan jag tro
I realiteten är mina ringar under ögon tillräckligt mörka och djupa
utan månskensarbete
kan jag tro

men så har realitet
aldrig varit min starka sida
och ringar under ögon
alltid ett släktdrag.

Det förrädiska kaktusfikonet

Jag har lagt märke till att om man håller i ett kaktusfikon och äter det sådär som en kiwi, i två halvor med sked, och sedan lägger i från sig skalen och gör något annat, ja det är då man märker att fikonet efterlämnat små osynliga taggar som sticker i huden. Inget konstigt egentligen utan något som man borde förstå eftersom de heter kaktusfikon, men de verkar så lena, man märker ingenting med blotta ögat, inte med handen - förrän det är för sent. Då de fastnat i fingrarna och man nästintill behöver ta till lupp för att se dem. Det är högst irriterande och gör att kaktusfikonen blir kvar länge, länge i fruktskålen eftersom de inte heller smakar särskilt mycket. Men om man sedan tänker på allt annat som inte syns men irriterar som vanliga virus eller bakterier, kemikalier som finns runt oss hela tiden i möbler och kläder och mat( i kaktusfikon högst troligt), sådant som man inte dör av, inte på en gång i alla fall, utan som lagras i kroppen och på sådant som kan döda och användas utstuderat och illasinnat som kemiska- och biologiska vapen till exempel, så tänker man att några taggar i handen från ett förrädisk kaktusfikon, ja, att det är inget att göra en text om.

Lugnet som ramar in

 Den här helgen har jag äntligen haft utrymme att andas, trots eller snarare tack vare att huset varit invaderat av tonårsgrabbar och datorer, luktat chips och läsk och vibrerat av dunkande musik. Jag hade inte annat val än att stänga in mig i sovrummet med en bok. Kanske var det just det som behövdes för att de senaste veckornas intensiva tempo skulle rinna av mina axlar och låta bröstkorgen expandera. Och när killarna lämnade huset trötta men glada var det som om något av deras energi stannade kvar, gav ny kraft till de ständigt förekommande vardagssysslorna. Så nu när söndagskvällen är här och mörkret ligger tjockt utanför fönstret och huset är relativt städat, tvätten hängd, en ram till tavlan som målades för längesen äntligen snickrad, och vackraste joggingturen längs den spegelblanka älven kantad av gullövade träd genomförd, ja då ligger lugnet som bomull runt mig.

Den inre anarkisten

När det blir för mycket regler och förordningar, då det ska rutas in och delas upp, pratas bestämmelser i det oändliga,  ja då bubblar den upp, den inre anarkisten. Då får jag bita mig själv i tungan och kämpa hårt för att hålla inne med mina protester. De där som saknar logik och förnuftigt resonemang( som ju är det som räknas!), som består av känsla, som trots titeln inte alls är kopplade till någon ideologi utan ren och skär instinkt. De som skriker "Sluta bestämma över mig!", "Förminska inte min tillvaro till ett rutsystem", "Sluta begränsa mig!!!" Inte så att jag är emot regler, jag står bara inte ut med att bli reglerad. För att citera titeln på boken jag läser, den om Lena Nyman, "Jag vill ju vara fri".

Sedan kan man naturligtvis bli yogisk och säga " Varför tillåta sig att begränsas?" eller psykoanalytisk och säga "Vad är det som får mig att känna mig begränsad av vad någon annan tycker? "

men då kan man å andra sidan också ställa liknande frågor åt andra hållet

eller

så kan man bara vara anarkist ett tag.

Helt enkelt.

Getingen och möjligheten

En geting vandrade på glaset till fönsterrutan i sovrummet denna morgon. Jag öppnade det för att getingen lättare skulle ta sig ut men den bara fortsatte att vandra. Jag hämtade ett papper som jag försökte få den att kliva in på för att kunna bära ut den, men getingen letade sig snabbt tillbaka till glaset där den fortsatte sin vandring. Upp, hela tiden upp. Inte ut. Flera gånger försökte jag att ge den skjuts, visa den vägen - förgäves. Till slut hämtade jag ett dricksglas och föste in getingen mellan glaset och papperet. Den surrade instängt och försökte flyga vilket den fick ute på balkongen när glaset och papperet skiljdes åt.
Medan jag arbetade med getingen och svor över att den inte fattade att fönstret var öppet och att gå upp längst glaset inte skulle göra den fri utan bara trött och uttorkad och slutligen död på min fönsterbräda frågade jag mig hur många gånger jag gjort likadant? Hur ofta har jag vandrat på, övertygad om att jag tar den rätta vägen och om jag faller eller om någon petar på mig har jag fortsatt ändå. Det slog mig hur det ibland kan leda till att man hittar vägen ut och att alla steg var nödvändiga för att hitta dit, men att det ibland kan vara en evighetsvandring där man aldrig blir varse vindpusten från det öppna fönstret. Det slog mig också hur jag ibland ser människor vandra på längst samma väg och hur jag förtvivlat gärna skulle vilja ta en glaskupa och ett papper och bara få dem att se det öppna fönstret, möjligheten. Jag slogs också av sorgen över att hur mycket man än petar på dem så byter de inte riktning och av hur svårt det är att ta det faktum att man inte kan gripa in lika lätt som när det gäller en geting.

Det stora dånet

Från söder dånar vattenmassorna där älven blivit fors
Från norr dånar den hemtama tågtrafiken
I köket dånar elden i vedspisen
I huvudet dånar misstro och samhällsförakt
I maggropen - besvikelse.

Sagan

Jag tar min palett och blandar färger för att måla livet till en saga. Jag gör det magiskt, mytiskt och mystiskt med dova men glödande färger. Jag målar en skog av nakna grenar som strävar mot himmelen och en stig som slingrar därigenom. Jag målar en stad där husfasaderna lutar sig inåt gatan och följer den vandrandes steg med sina fönster till ögon. Jag målar stjärnor på en nattsvart sky och ett norrsken som spelar. Jag målar människorna ärrade men vackra och förvandlar de misslyckade till hjältar. Jag målar en uppåtgående sol vars strålar letar sig in under människornas stängda jackor - och börjar en ny dag.

Så var det gjort.

Jag vill bara säga att...


När Albert A Michelson, den förste i USA som fick nobelpriset i vetenskap, vid slutet av sitt liv tillfrågades varför han tillbringat så mycket av sin tid med att mäta ljusets hastighet lär han ha svarat: 

"Det var så roligt."

(ur Flow av Mihaly Csikszentmihalyi)

Jag ville bara säga( skriva) det.

Betona.

Så 

var det gjort.

Svar till: Bara undrar...

När fågelungen tar sina första flaxande vingtag ur boet
har den då en plan för vart den ska flyga
eller flyger den på ren och skär instinkt?

och

gäller samma sak för människobarn
oberoende av ålder
och boets konstitution?

Svar mottages tacksamt till; Boet börjar bli trångt

och

när fågelungen hittas tufsig mitt på motorvägen
eller avsvimmad efter att ha flugit in i en fönsterruta
vem tar hand om den då?

Svar till; Bara undrar...

Trots och fastän

Hennes två tidigare äkta män hade dött i cancer. Hon var nu änka för andra gången. Och fastän han inte hade någon lust att sitta ensam på ålders höst utan föredrog att ha någon att titta på nyheterna och något trevligt underhållningsprogram på tv med, och fastän de skrattade tillsammans och kunde prata om sådant som kändes viktigt och hade kramats några gånger så tvekade han. Trots att han var en rationell och logiskt tänkande varelse och om inte direkt ateist eller agnostiker utan så där vanligt kristen som folk är mest, så där så det knappast räknas annat än på skattesedeln så rörde sig i honom en tvekan. För tänk om det vilade en förbannelse över henne som gjorde att han om han accepterade och flyttade hem till henne också skulle drabbas av cancer och gå bort. Eller möjligen om den onda spiralen vari hon befann sig kunde brytas med honom, om han kunde befria henne och ändra hennes öde. Och fastän han gärna ville tro att han var en logisk, rationell och pragmatisk person utan någon ödestro eller annan tro om man bortser från de gånger han hamnat i knipa och trots allt anropade någon slags högre makt så tvekade han.

En solig dag eller Utrunnen

När han sträckte fram armen för att knacka på dörren
när den knutna näven nuddade det svala fönsterglaset
när det svala glaset skälvde lätt under hans knogar
när sekunderna av väntan blev år
när dörren slutligen öppnades
höll han emot av all kraft 
för att inte rinna ut i hjälplöshet
höll han ihop sig själv
sög in magen och svalde hårt

Senare
inte alls långt senare
såg han som hastigast
på en parkering
med Icakassen i hand
en solig dag
den som öppnat dörren
en hastig skymt
och inget mer
av den som log
och som helt ovetandes
brutit genom hans försvar

Och i bilen
bakom ratten
med barn och mjölkpaket fulla baksätet
släppte han ut magen
öppnade de knutna nävarna
rann ut i hjälplöshet

Och senare
inte långt senare
kunde han höra sirenerna
känna sig själv utrunnen
som mjölkpaketet
se den öppna handen krossad
som bilrutan
det svala glaset inträngt i hans knogar
och sekunderna av väntan blev år

allt medan den som öppnat dörren
ställt ner Icakassen
tagit fram nycklarna
hemma
helt ovetandes
om tystnaden som skalv i bilen

Yrkesskadad

När man sitter på en kurs
en helt vanlig kvällskurs
som en helt vanlig deltagare
nej, förresten, en cirkel
inte en kurs
när man sitter på en cirkel
inte i en cirkel
utan i en hästskoform
som en vanlig deltagare
är det väl själva faan
att det inte ska gå
att lägga undan pedagogen
att det inte ska gå att stuva undan
grupprocesstänket
att man inte kan sitta där
som en helt vanlig jävla deltagare
och tugga i sig en inkompetent
kursledare
och bara fokusera
på att nöta in fakta
nog är det väl själva faan
att man ska sitta där
med ett holistiskt synsätt
och en inbyggd ledarskapsmanual
Yrkesskadad
ända in i märgen

Långt bort och nära

Natten var ljus
gardinen tunn
lakanen vridna
Armarna runt henne
menade kärleksfulla
men för henne
fängslande

Utanför var hustaken
gatorna
den stilla nattluften
I den svävade hon
över den sovande staden
fri och tunn som gardinen
tills hon återvände,
med morgonljuset,
möjlig att omfamna.

Att höra samman

Vi var på bröllop i helgen och träffade delar av släkten. Sådana som vi inte träffar så ofta men sådana som ser att sonen har Lundgrenska ögon. Sådana vars mormor var min farmor. Sådana som har fler minnen än jag av vår gemensamma historia och kan berätta om den. Sådana som har möjligheten att öppna upp nya dörrar och ta fram dolda skatter, lysa upp mörklagda vrår och ge en mer komplex bild på en av de fem V:na som skådespelare får lära sig men som är väsentligt för alla: Varifrån kommer jag?
På tåget hem pep det i telefonen; En bild av en matta som min farmor vävt fick representera det samtal vi haft om hennes förmåga att göra vackert omkring sig trots fattigdom, om händernas arbete och de gröna fingrarna. Egenskaper som det visade sig att vi ofta tänker på, oberoende av varandra, i olika delar av landet och som farmor/mormor står som sinnebild för och som lever kvar i oss. Varm om hjärtat tittade jag på den vävda nu slitna rutiga mattan och tänkte att det är fint att höra samman.

Icke önskvärd look-a-like

På toaletten
Öppnar toalettlocket
I vattnet flyter bajsrester
som bruna flagor

Vid kaffeautomaten
Trycker på knappen
Tappar upp tevatten
I vattnet flyter bruna flagor

Häller ut vattnet i toaletten
Spolar.

Ett år av saknad

Vi stod vid graven idag, i solskenet
och mindes förra årets regn
då himlen grät tillsammans med oss
Också idag rann tårarna
näsdukarna vättes
Ett år av saknad har passerat
Den akuta krampaktiga sorgen har fått mjukare kanter
den böljar mer än stormar
slipar sakta ner det vassa
rundar av smärtan till saknad
låter glädje och sorg gå hand i hand
men ännu
tillåter den inte minnen utan tårar
Boken där jag skulle anteckna historierna, minnena, anekdoterna
ligger orörd
På första sidan ett foto
sedan inget mer
Ännu kan jag inte skriva ner
historien om batterisyran som frätte sönder skon,
den om död mans kalsonger,
den då ficklampan fick agera extrastrålkastare till bilen
och alla de andra
som han tyckte om att berätta
tillsammans med de som vi själva minns
Skriften kommer att bli plumpar
av tårar som droppar
suddas ut till grå skuggor
Jag bevarar minnena
i hjärtat
tills tiden har slipat lite till.

The handy(wo)man

Sonen: Gräsklipparen fungerar inte!
Jag: Har du tömt behållaren?
Sonen: Ja, och kollat så att kontakten inte lossnat.
Jag: (Suckar) Det är säkert inget fel på den.
Jag: (går ut och upptäcker) Gräsklipparen fungerar inte! Den morrar inte ens som den brukar göra om man försöker starta den med för full behållare.
Jag: (förvandlas till The handy(wo)man och skruvar loss höljet över motorn på gräsklipparen.)
The handy(wo)man: (Lossar skruvarna till starthandtaget.)
The handy(wo)man: (Följer sladdar och trådar med finger och blick.) Allt verkar helt.
The handy(wo)man:(upptäcker) Den gulgröna tåten i skarvsladden har smitit från sin position. Koppartrådarna spretar retsamt åt alla håll .
The handy(wo)man: (tittar ner på den avklädda gräsklipparen som fungerar hur bra som helst om man bara kopplar den till en annan sladd.)
The handy(wo)man: (lägger på en viktig "Jag ska lära dig om livet-min" och visar sonen hur en gräsklippare ser ut inuti.)
Sonen: (har klippt halva gräset med handjagare och fortsätter med det)
The handy(wo)man: (funderar ett ögonblick på att förvandlas till Ecoqueen och ivra för ständig handgräsklippning med miljö, hälsa och gödsling av gräsmattan som argument men håller tyst, skruvar tillbaka gräsklippardelarna och går in för att laga sladden.)

Stark och söt

Till min förvåning insåg jag häromdagen att min bordsgranne hade samma egenskaper som jag själv!

Sättet att titta på träd

Många har säkert upplevt fenomenet att man när man är gravid, eller ofrivilligt barnlös, plötsligt ser massor av barnvagnar, när man börjar jogga ser horder av joggare( som skiljer sig från fenomenet att se medelålders män i cykelmundering efter vägarna eftersom att man inte själv behöver vara aktiv för att upptäcka dessa), hur man när någon närstående insjuknar i cancer blir medveten om andra som har cancer osv. Detta att man blir uppmärksam på något som man tidigare bara ägnat någon flyktig tanke. Det verkar då som om jorden plötsligt blivit befolkad av människor som håller på med det man själv gör eller befinner sig i samma tillstånd. Man ser saker på ett nytt sätt, utifrån en tidigare om inte död så dold vinkel.

Denna vecka går jag en kurs där jag bland annat har lärt mig beskära äppelträd och nu har det inträffat: Mitt sätt att se äppelträd har för evigt(tror jag) förändrats.
Jag går förbi en trädgård och där jag tidigare tänkte; Åh, de har äpplen! tänker jag nu; kan jag kasta igenom en hatt?

Endometrios

Man håller ihop under dagen
med värktabletter och vilja
sedan
långt ifrån dagens brus
sprängs man i bitar.

Nåja.

I morse medan jag sträckte mig efter perkulatorn för att hälla upp en kopp kaffe tänkte jag på hur fantastiskt det är att jag inte varit förkyld på, ja jag kan inte ens komma ihåg hur länge. Vidare tänkte jag på att ryggen håller sig på plats och kände mig stolt över att jag nog lyckats med företaget att träna och stabilisera upp "hela korsetten" som det brukar heta. Jag kände mig stark och oövervinnerlig.
En timme senare under morgonens joggingrunda small det till i vaden och förvandlade det som jag inbillar mig spänstiga löpsteget till linkande och vaden till hård och svullen.

Nåja.

Jag är inte förkyld.

De idoga och de okuvliga

Det är någon som äter upp rucolan
Som hinner före oss
Som är snabb trots sin långsamhet( misstänker snigel)
Idog
En liten mun tuggar i sig de peppriga bladen,
flera små munnar kanske,
många små magar som mättas
Som växtfiberskelett står plantorna i klungor
Tilltufsade
Utarmade
Men okuvliga

Reinvention

Då och då hamnar jag i Dra mig undan och reflektera över vad jag håller på med-perioder. Jag drabbas också av Men vänta, nu håller jag ju på med något annat än det jag började med-faser och så kommer en liten livskris farande som en kastby eller en tornado och snurrar runt mig med frågan Vad vill jag egentligen med mitt liv? Sedan kan det gå över på ett ögonblick för att jag får solvarma jordgubbar eller när en främling ler mot mig på stan eller något annat som får en blåsande varelse att stanna till och bara vara och tycka att allt är bra precis som det är. Att allt är enkelt och meningsfullt i det rådande ögonblicket.
Det händer också ganska ofta eller ska jag säga mycket ofta att jag känner mig instängd i ett sammanhang eller ett koncept och måste då genast frigöra mig från detta och kanske ta avstånd ifrån det.
Trots det vill jag alltid sätta etiketter på mig själv, ta ut riktningar för hur jag ska handla och vart jag skall färdas. Jag tror på något sätt alltid att det ska lyckas tills jag inser att jag är alltför spretig, att jag tycker att så mycket är roligt, att jag vill än de ena än det andra och ibland inget alls.
Jag har låtit bli bloggandet ett tag av den anledningen. Jag har klurat på ett sätt att få ihop mina olika uttryck i ett och samma forum, att på något sätt samla informationen om att jag gör berättarföreställningar, skriver, regisserar, att jag gärna fuskar med sådant som hör bildkonst till bara för att se om jag lyckas, samt att jag nu också börjat utbilda mig inom dans och vill kombinera det med teatern. Jag vill också få med det kreativa samarbetet med min vän Frida, "Madame Lovetts". Jag har funderat över en hemsida och ett företag kombinerat med blogg och diskuterat med vänner men inte kunnat komma fram till någon bra lösning. Därför fortsätter jag nu på inslagen väg men med ändrat namn på bloggen. Och för att vara riktigt säker på att jag inte måste bryta mig fri från något av mig själv fastlagt koncept så skriver jag att det på den här bloggen kan dyka upp precis vad som helst men att det oavsett om det rör sig om bild, text, teater, rörelse eller vad det kan tänkas vara så berättar det något. Tror jag...

Att få kläm på livet

Något har hänt på sista tiden
och med det menas ett antal månader
om nu tid är så väsentligt som vi vill göra gällande?
Jag är så uppfylld av livet.
Som om jag fått kläm på något som jag inte fattat tidigare.
Det här med att leva.

Oasen

Jag har mitt vattenhål i källaren
min oas
min plats för energipåfyllnad
för egen tid
och skapande

Jag stänger dörren om mig
andas in
lugn
liv
och oljefärg

Roadkilled banana

Tystnad.
Solsken.
Avtryck i snön.
Stillhet.
Utom bland småfåglarna. Jämfota hoppar de. Från kvist till snö till mat.
En gren knäcks av kölden. En ensam vibration. Som snart fryser.
Den med.
Ett bananskal. Överkört. Fastfruset.
Brunt i det annars vita.

Överraskningsmoment

Det var någon som ringde och sökte dig idag, sa sonen. Hon skulle ringa igen.
Och det ringde igen. Jag lyfte på luren och ett svårplacerat ljud hördes, som ett skrik men inte ett skräckfilmstjejskrik utan mer ett när-man-går-i-egna-tankar-och-någon-plötsligt-dyker-uppskrik. Sedan började en typiskt försäljar/undersökningsröst prata. Det var bara det att rösten hade svårt att hålla sig för skratt. Jag hörde hur den försökte hålla undersökartonfallet under kontroll men att det inte lyckades. Tillslut sa hon: Ursäkta mig.
Jag blev också full i skratt och undrade vad som var så roligt?
Min kollega sa något till mig men jag hörde inte så då röt han till och jag blev så överraskad.
Jag förstår då att "skriket" jag hört måste ha varit antingen kollegan som röt eller min undersökare som blev överraskad.
Det överraskande skrattet som smittade av sig på mig gjorde att samtalet som annars hade varit av vanlig försäljar/undersökningskaraktär, dvs där jag motvilligt svarar på frågor och himlar med ögonen i ena änden och försäljaren/undersökaren tuggar sin förhandsskrivna text i andra, blev öppnare och personligare. Och som tur var var det som sagt en undersökare och inte en försäljare för vem vet om jag då inte faktiskt gått med på kalsonger, strumpor, kosttillskott eller vad det än kan tänkas ha varit.

Ut ur rymdfarkosten

Idag började arbetet efter julledigheten och jag hade samma känsla som efter sommarlovet när jag var barn. En känsla av att anlända i rymdfarkost till en ny planet och ta sina första svävande steg på okänd mark....för att sedan upptäcka att allt är som vanligt, att det är som att ta vid där det slutade innan ledigheten.
Jag antar att man kan säga att jag verkligen varit ledig då, att jag med sinne och kropp verkligen befunnit mig någon annanstans under den lediga tiden.
När jag var yngre blev jag alltid förvånad över hur vanligt allt var. Var och en drog sin resumé över sommaraktiviteter, skrev kanske en berättelse om det men sedan återgick allt i skollunk. Bara skrapsåren på knäna och solbrännan skvallrade om den tid som varit.
Och kanske är det därför loven och semestern uppskattas så mycket. För att man vet att det kommer att bli som vanligt ganska snart igen. Kanske är det därför det är svårt att njuta av sin ledighet när man är arbetslös på oviss tid.
Men ändå, ibland kan jag önska, att det skulle vara lite mer rymdresor i vardagen.

Hemma bäst eller Där lampan glappar

"Hemma är där du hänger din hatt" "Hemma är där ditt hjärta är"
För mig är hemma den plats där man behöver öppna sopskåpet för att få upp diskmaskinsluckan och där man måste hitta absolut rätt läge för sladden till lampan för att den inte ska glappa. Det är platsen där sådana små missöden upptäcks och man tänker att; det måste jag ta tag i! men som man sedan vänjer sig vid, så mycket att man inte längre tänker på att tillfälliga besökare kanske finner det underligt att lampan måste stå med sladden vikt och intryckt mot soffan för att fungera. Samt att det alltid smäller till när de artiga gästerna ska ställa in porslinet i diskmaskinen och krockar diskmaskinsluckan i köksskåpshandtaget.
För mig är det egenheterna och de små skavankerna som gör hemmet till hemma. De saker som vi som bor här och de som besöker oss ofta vet om och lever med, och som gör de tillfälliga besökare som gillar läget istället för att skaka på huvudet till mera hemma än andra.
Ibland tänker jag på om jag någon gång ska sälja, vem vill bo här? I avfolkningsbygd eller jag menar utrymmesbygd och med diskmaskinöppnarproblematik. Sedan slår det mig att jag knappast är unik i universum, att det rimligtvis finns fler som jag som behöver utrymmet man har här, som blir trötta av för mycket yttre stimulans och som behöver små skavanker och egenheter runt omkring sig för att matcha dem inuti.
Och jag tänker att den dagen kommer de kanske inte att besväras av diskmaskinen utan riva ut hela köket för att skaffa sig egna skavanker och speciallösningar. Eller så kommer de kanske helt enkelt bara att hänga sin hatt och bosätta sitt hjärta här precis så som vi gör nu.

Mot framtiden på bakhala skidor

Jag vaknade i natt och kunde inte sova mer eftersom jag plötsligt såg framtiden framför mig( var annars?) Allt som jag gått och grunnat på ett tag och som jag haft svårt att formulera la sig på plats. Trillade ner och skapade iver att få sätta igång, dra upp riktlinjer, spinna drömmar och ta spadtag.
Sedan kom gryningsljuset och med det smög sig tvivlet in och grumlade mina visioner. Det förbannade tvivlet som fungerar som bakhala skidor i uppförsbacke. Men den här gången ska jag upp för backen hur mycket armstyrka och svett det än må kosta.

Den lyckliga kvinnan

När kvällen kom och huset sov, när mannen andades tungt med antydan till snarkning och barnen hade vridit sig att ligga tvärsöver sina sängar lossade hon leendet från ansiktet och hängde det på sänggaveln. De blekta tänderna glimmade i månljuset som föll in genom fönstret och träffade hennes protes.
Själv var hon trött. Kroppen värkte, i ögonen fanns tårar. Huden i ansiktet var svampig och sårig. Där protesen varit fäst avtecknade sig en röd rand, som en illa sminkad clownmun. Hennes egna läppar var bara tunna blodfattiga streck. Det var ingen idé att se sig i spegeln. Fingrarna hade för vana att leta sig fram över den fuktiga huden som när den fick komma ut i luften torkade och blev narig. De baddade med fet salva. En nödvändig procedur. Lika nödvändig som att ställa klockan att ringa tidigt, långt före de andras uppstigning, för att återigen hänga på sig leendet och fortsätta skådespelet. Som den lyckliga kvinnan.

Ovanligt bra!

Som vanligt kommer det väl att ta ett tag innan man lärt sig skriva 2013 istället för 2012. Som vanligt kommer man antagligen att av någon få frågan: Fick du några julklappar i år? och inte ens orka bemöda sig med att svara. I övrigt kommer allt att vara ovanligt. Ovanligt bra alltså, för det har jag bestämt!