Att få kläm på livet

Något har hänt på sista tiden
och med det menas ett antal månader
om nu tid är så väsentligt som vi vill göra gällande?
Jag är så uppfylld av livet.
Som om jag fått kläm på något som jag inte fattat tidigare.
Det här med att leva.

Oasen

Jag har mitt vattenhål i källaren
min oas
min plats för energipåfyllnad
för egen tid
och skapande

Jag stänger dörren om mig
andas in
lugn
liv
och oljefärg

Roadkilled banana

Tystnad.
Solsken.
Avtryck i snön.
Stillhet.
Utom bland småfåglarna. Jämfota hoppar de. Från kvist till snö till mat.
En gren knäcks av kölden. En ensam vibration. Som snart fryser.
Den med.
Ett bananskal. Överkört. Fastfruset.
Brunt i det annars vita.

Överraskningsmoment

Det var någon som ringde och sökte dig idag, sa sonen. Hon skulle ringa igen.
Och det ringde igen. Jag lyfte på luren och ett svårplacerat ljud hördes, som ett skrik men inte ett skräckfilmstjejskrik utan mer ett när-man-går-i-egna-tankar-och-någon-plötsligt-dyker-uppskrik. Sedan började en typiskt försäljar/undersökningsröst prata. Det var bara det att rösten hade svårt att hålla sig för skratt. Jag hörde hur den försökte hålla undersökartonfallet under kontroll men att det inte lyckades. Tillslut sa hon: Ursäkta mig.
Jag blev också full i skratt och undrade vad som var så roligt?
Min kollega sa något till mig men jag hörde inte så då röt han till och jag blev så överraskad.
Jag förstår då att "skriket" jag hört måste ha varit antingen kollegan som röt eller min undersökare som blev överraskad.
Det överraskande skrattet som smittade av sig på mig gjorde att samtalet som annars hade varit av vanlig försäljar/undersökningskaraktär, dvs där jag motvilligt svarar på frågor och himlar med ögonen i ena änden och försäljaren/undersökaren tuggar sin förhandsskrivna text i andra, blev öppnare och personligare. Och som tur var var det som sagt en undersökare och inte en försäljare för vem vet om jag då inte faktiskt gått med på kalsonger, strumpor, kosttillskott eller vad det än kan tänkas ha varit.

Ut ur rymdfarkosten

Idag började arbetet efter julledigheten och jag hade samma känsla som efter sommarlovet när jag var barn. En känsla av att anlända i rymdfarkost till en ny planet och ta sina första svävande steg på okänd mark....för att sedan upptäcka att allt är som vanligt, att det är som att ta vid där det slutade innan ledigheten.
Jag antar att man kan säga att jag verkligen varit ledig då, att jag med sinne och kropp verkligen befunnit mig någon annanstans under den lediga tiden.
När jag var yngre blev jag alltid förvånad över hur vanligt allt var. Var och en drog sin resumé över sommaraktiviteter, skrev kanske en berättelse om det men sedan återgick allt i skollunk. Bara skrapsåren på knäna och solbrännan skvallrade om den tid som varit.
Och kanske är det därför loven och semestern uppskattas så mycket. För att man vet att det kommer att bli som vanligt ganska snart igen. Kanske är det därför det är svårt att njuta av sin ledighet när man är arbetslös på oviss tid.
Men ändå, ibland kan jag önska, att det skulle vara lite mer rymdresor i vardagen.

Hemma bäst eller Där lampan glappar

"Hemma är där du hänger din hatt" "Hemma är där ditt hjärta är"
För mig är hemma den plats där man behöver öppna sopskåpet för att få upp diskmaskinsluckan och där man måste hitta absolut rätt läge för sladden till lampan för att den inte ska glappa. Det är platsen där sådana små missöden upptäcks och man tänker att; det måste jag ta tag i! men som man sedan vänjer sig vid, så mycket att man inte längre tänker på att tillfälliga besökare kanske finner det underligt att lampan måste stå med sladden vikt och intryckt mot soffan för att fungera. Samt att det alltid smäller till när de artiga gästerna ska ställa in porslinet i diskmaskinen och krockar diskmaskinsluckan i köksskåpshandtaget.
För mig är det egenheterna och de små skavankerna som gör hemmet till hemma. De saker som vi som bor här och de som besöker oss ofta vet om och lever med, och som gör de tillfälliga besökare som gillar läget istället för att skaka på huvudet till mera hemma än andra.
Ibland tänker jag på om jag någon gång ska sälja, vem vill bo här? I avfolkningsbygd eller jag menar utrymmesbygd och med diskmaskinöppnarproblematik. Sedan slår det mig att jag knappast är unik i universum, att det rimligtvis finns fler som jag som behöver utrymmet man har här, som blir trötta av för mycket yttre stimulans och som behöver små skavanker och egenheter runt omkring sig för att matcha dem inuti.
Och jag tänker att den dagen kommer de kanske inte att besväras av diskmaskinen utan riva ut hela köket för att skaffa sig egna skavanker och speciallösningar. Eller så kommer de kanske helt enkelt bara att hänga sin hatt och bosätta sitt hjärta här precis så som vi gör nu.

Mot framtiden på bakhala skidor

Jag vaknade i natt och kunde inte sova mer eftersom jag plötsligt såg framtiden framför mig( var annars?) Allt som jag gått och grunnat på ett tag och som jag haft svårt att formulera la sig på plats. Trillade ner och skapade iver att få sätta igång, dra upp riktlinjer, spinna drömmar och ta spadtag.
Sedan kom gryningsljuset och med det smög sig tvivlet in och grumlade mina visioner. Det förbannade tvivlet som fungerar som bakhala skidor i uppförsbacke. Men den här gången ska jag upp för backen hur mycket armstyrka och svett det än må kosta.

Den lyckliga kvinnan

När kvällen kom och huset sov, när mannen andades tungt med antydan till snarkning och barnen hade vridit sig att ligga tvärsöver sina sängar lossade hon leendet från ansiktet och hängde det på sänggaveln. De blekta tänderna glimmade i månljuset som föll in genom fönstret och träffade hennes protes.
Själv var hon trött. Kroppen värkte, i ögonen fanns tårar. Huden i ansiktet var svampig och sårig. Där protesen varit fäst avtecknade sig en röd rand, som en illa sminkad clownmun. Hennes egna läppar var bara tunna blodfattiga streck. Det var ingen idé att se sig i spegeln. Fingrarna hade för vana att leta sig fram över den fuktiga huden som när den fick komma ut i luften torkade och blev narig. De baddade med fet salva. En nödvändig procedur. Lika nödvändig som att ställa klockan att ringa tidigt, långt före de andras uppstigning, för att återigen hänga på sig leendet och fortsätta skådespelet. Som den lyckliga kvinnan.

Ovanligt bra!

Som vanligt kommer det väl att ta ett tag innan man lärt sig skriva 2013 istället för 2012. Som vanligt kommer man antagligen att av någon få frågan: Fick du några julklappar i år? och inte ens orka bemöda sig med att svara. I övrigt kommer allt att vara ovanligt. Ovanligt bra alltså, för det har jag bestämt!