Dessa julberättelser

Alla dessa julberättelser som målar upp det bästa i människor för att det är jul, för att det är en tid då man bör vara lite extra snäll, öppna hjärtat mot alla som kommer i ens väg, då ingen ska behöva vara ensam. Såklart är det inte alltid så och såklart skapar det press på dem som inte passar in i bilden men ändå vill göra det.
För min del tänker jag att de senaste dagarna har varit precis som en julberättelse där jag mött vänliga ord från främlingar, skickat julhälsningar till människor som finns i mina tankar men som jag inte så ofta träffar, umgåtts med vänner, haft ett leende över till dem jag mött och besvarats med detsamma. Samtidigt har jag haft ont, fysiskt ont på ett sätt som är ganska sällsynt nu mer. Det har gjort mig matt och lättrörd och kanske har det hjälpt mig att lägga märke till de där leendena och hälsningarna, att känna hur skönt det är att sjunka ner i soffan på fiket, i värmen, uppskatta när grannen kommer över med en julgåva. Jag skulle vara tacksam ändå, men det är som att smärta klär av ett lager skyddande hud. Frånvaron av det lagret kan göra dig otålig och lättirriterad eller så kan det, som nu, få dig att ta till dig så mycket mer av allt vackert du möter. Det kan tvinga dig att ta ner tempot och skala bort oväsentligheter, bli lite ödmjukare.
Och i alla dessa julberättelser så finns det en antagonist eller ett hinder. Något som måste övervinnas för att julen ska bli den där tiden av kärleksfullhet och samvaro. Och eftersom mina senaste dagar varit en julberättelse så har jag inte skiljt mig nämnvärt från andra julberättelser.
Nu önskar jag er en alldeles egen julberättelse att fylla med precis vad ni vill.
God Jul!

Om att vända skeden och minnas

Han var född på årets kortaste dag.
Idag skulle han blivit sjuttiosex år och vi skulle ha ätit napoleonbakelser. Han skulle ha vänt skeden upp och ner i munnen för att det blev mycket godare så och för att det var så han gjorde. Utom när han var sjuk, då han hade behövt äta en bakelse eftersom han var så smal att skuldrorna pekade ut från ryggen, men då ville han inte ha, inte ens Napoleon.
Men vi ska äta idag. Vi ska köpa varsin trots att man bara orkar äta en halv och fastän de innehåller alldeles för mycket laktos för att min mage ska må bra.
Vi ska knacka sönder den rosa glasyren och det översta lagret smördeg med skeden och se hur bakelsen faller ihop och hur grädden trycks ut åt sidorna på Napoleonbakelsevis. Och vi ska vända skeden i munnen för att det blir mycket godare så och för att det var så han gjorde.

Snökulan

Det var rätt vackert ändå, igårkväll när gatlyktorna fick isen att gnistra som om den var strösslad med glitter. Som alltid handlar det om att ställa in ögonen, ställa in tanken, fokusera. Om att välja magin när man behöver den.
Men ibland är behovet av sagoskimmer större än vad verkligheten har att erbjuda och när landskapet är snöfattigt och grådaskigt så skulle jag vilja ha en snökula. En hel samling snökulor. Av gammeldags modell. Som en spåkula där jag när som helst kan vända och skaka och få det att snöa.
Jag vet att man kan göra sådana själv, av upp- och nervända burkar och plastdjur och fastän jag gärna förespråkar DIY så är det inte samma sak. Det blir fel form, alldeles för mycket burk och för lite kula, alltför mycket räfflad botten som då blir topp och för lite glatt kristallklar yta.
Jag såg en film en gång där en snökula spelade en avgörande roll. Jag kom in i filmen lite sent och tänkte att det var en feelgood och att det passade bra, tills ena personen slog ihjäl den andre personen med tidigare nämnda snökula. Det var inte riktigt meningen och inte vidare genomtänkt och ingenting som jag skulle använda mina eventuella snökulor till men det gjorde filmen mycket intressantare och min fascination för snökulor var född. Den var så betydelsebärande redan innan dråpet och stod som symbol för så mycket som hade kunnat vara men inte var i de människornas liv.
Och just nu skulle jag bara vilja ha lite snöfall. Det skulle kunna vara så men det är inte så och då får man hjälpa verkligheten lite på traven genom att ställa upp en hel hylla med snökulor. En hel hylla med olika små världar där det när som helst kan snöa. Med det och lite glöggdoft och jazzig julmusik så skulle det nog kunna skapas magi. Och skulle det komma en inbrottstjuv så vet jag ju hur det också går att använda en snökula även om det inte rekommenderas.

Fint, helt enkelt!

Hon hade fullt upp med att hålla sig över ytan
I mitten av strömfåran kämpade hon för att armar och ben
skulle fortsätta lyda
inte ge vika för strömvirvlarna
Längs stranden stod vännerna redo med livbåten
Men hon ropade till dem medan hon spottade vatten:
Jag är bara ute och simmar. En härlig simtur! Det är sånt man mår bra av. Fint!, helt enkelt.

Obehaget

Kanske kan jag göra mig av med obehaget såsom man kliver ur en blöt baddräkt.
Kliva in i den varma duschen och låta vattnet skölja obehaget ner i avloppsbrunnen.
Låta bastuvärmen rensa bort de sista kvarvarande resterna ur porerna.
Men liksom lukten av klor biter sig fast i naglar och hår klamrar obehaget i halsgropen.

Det underliga lugnet efter stormen

I morse när jag öppnade dörren och klev ut på stentrappan möttes jag av, ja vad? Ett stort grått ingenting. Trots att stormen lämnat min plats på jorden orörd utan nedfallna träd, strömavbrott eller sönderblåsta tak så var det ändå som om den tagit något väsentligt med sig i sin framfart. Kanske hade det att göra med att den lilla snö som kommit sopats bort och att allt som återstod var is och uppblött gräs men det var också något annat. En tystnad. En öronbedövande tystnad.
Jag stod vid fönstret kvällen innan och tittade mot de blinkande järnvägssignalerna. Inga tåg. Inga bilar. Ingen människa. Ingen hund. Bara vinden som tog tag i huset. Vinden som dränkte ljudet från de blinkande gula lamporna.
Och så denna morgon, ett lika stort ingenting som igår men utan anledning. Utan vind.
Jag stängde dörren efter mig med känslan av att något gått förlorat och på väg till jobbet denna Luciamorgon tänkte jag på dem som kanske faktiskt förlorat något i stormar, på riktigt. De som fått hus förstörda, bilar krossade, blivit skadade, men ändå kunde jag inte skaka av mig känslan av att något var annorlunda. Själva morgonen verkade blek om nosen och kanske är det inte så konstigt. Kanske är det som att återhämta sig efter en influensa eller magsjuka fast för naturen.
Jag brukar tycka om att naturen har övertaget, att det är så det ska vara. När jag som barn låg på rygg i snön om kvällen och tittade upp mot stjärnorna kände jag inte hur det svindlade eller hur liten och obetydlig jag var i den stora världsrymden. Jag kände bara att det var precis som det skulle, att det var tryggt.
Och kanske var det det som, om inte blev tydligt, så åtminstone anades i morse; att jag förlorat den känsla jag hade som barn. Den där tilliten till att allt är så som det ska vara.

Över det vita vidsträckta där tankar får plats

Det drar en vind, en som inte hörs eller syns men känns. Högst upp på krönet biter den hårt i kinderna. Jag går med visslande täckbyxor, fäller upp luvan över mössan och tittar ut över det vita vidsträckta.
Jag tänker på Amundsen och Scott och deras väg till Sydpolen. På hur mycket mer vinden måste ha bitit dem. Jag tänker på Scotts hemresa, den som aldrig ledde hem utan slutade i snön. Jag funderar på hur det kändes att gå på förfrusna fötter, hur köttet på deras kroppar dog medan de kämpade. Jag funderar över hur det kändes att nå insikten: vi kommer att dö här! Jag tänker på alla beslut han som ledare måste ha fattat på väg dit och hem trots att han kanske ibland stod rådlös. Jag reflekterar över hur Amundsen specialbeställde kalsonger för att de var tvungna att uträtta sina behov så snabbt som möjligt för att kylan inte skulle sluka dem.
Mina tankar breder ut sig över de vita lägdorna. De tar mig till fjället och sagan om Stjärnöga av Zacharias Topelius. Hur Stjärnöga som liten tappas och blir liggandes i snön med stjärnorna speglande i ögonen. Jag tänker på hur vargarna omringar henne men låter henne vara på grund av den förunderliga glansen i hennes ögon och hur samma ögon senare skrämmer Stjärnögas fostermor så pass att hon stänger in barnet i källaren. För Stjärnöga kan se månen och stjärnorna, hon kan se vart den försvunna guldringen tagit vägen och hon kan se norrskenet genom ylledukarna som knyts över ögonen, genom träluckan och det lager  mattor som läggs ovanpå.
Jag tänker på Tomten av Viktor Rydberg, han som är vaken och grubblar över människosläktet som blomstrar, åldras och går, men vart?
Jag tänker på vad vi, människosläktet gör medan vi är här, innan vi går. Och hur det ibland kan vara en lika stor gåta.
Jag tänker på Amundsen som ville vara först på Sydpolen, jag tänker på Scott som kom försent och inte hem. Jag funderar på hur mycket det handlade om ära och berömmelse, kanske revanschlystnad, hur mycket de handlade om lojalitet mot landet och gruppen och hur mycket det handlade om att pröva sig själv och sina förmågor och till sist om överlevnad. Jag tänker på Stjärnögas fostermor som stängde in ett barn i källaren för att barnet var annorlunda, för att hon var same. Jag funderar på hur mycket det handlade om okunskap och rädsla för det okända, hur mycket det handlade om förutfattade meningar. Jag tänker på skillnader och likheter i deras tid och vår. Jag undrar hur mycket som är drifter och begär och hur mycket som är medvetna val och strategier i drivet och handlandet hos en människa?
Mina byxor visslar mig hemåt. Jag gläds över att mina fötter inte förfryser, över att jag bor så att stjärnorna kan spegla sig i mina ögon, på en plats där tankarna kan breda ut sig över det vita vidsträckta.

Att gå

Hon gick
när som helst
vid uttråkning
vid likriktning
Hon struntade i konventionerna
bara gick
när det blev för trångt
Hon älskade det
att ha friheten
att slippa förväntningarna
Men ibland dök det upp
en liten rädsla
att det kanske tillslut
inte finns något kvar
att gå ifrån.