Mjölkvit är dagen

Mjölkvit är dagen
sikten skymd
ändå flyger fågeln.

Små underverk

Det sker små underverk varje dag
Jag tycker verkligen det
Det är bara att öppna ögonen
och förundras

Den magiska garderoben

Jag önskar jag hade en magisk garderob där man kan klä av sig tröttheten, drapera den över en galge och hänga in den. Väl inne i garderoben dematerialiseras den då materialiserade tröttheten och absorberas upp av...av...av väggarna i garderoben och försvinner likt barnen i Narnia in till en annan värld.
Men hur schysst är det? Att dumpa all trötthet i en annan värld, på andra varelser och hur kommer den världen att se ut? Grå och tråkig med ständigt snöslask eller evigt regnande, där människor eller andra varelser rör sig tungt och bedrövat.
Kanske är det bättre att garderoben transformerar tröttheten till energi. Man hänger in en sliten, nött och svettdoftande trötthet, stänger dörren en stund och när man öppnar igen hänger där en väldoftande, hel energi med utmärkt passform. Ja så skulle det vara...

Golfbollen

Om mitt huvud var en golfboll skulle du inte behöva slå värst hårt. Inte alls faktiskt. Jag skulle med glädje flyga genom luften och landa i ett hål. Där skulle jag stanna till golfbanan var tömd på folk och regnet stod som spön i backen. Då skulle jag hoppa upp, rulla över gräsytorna och efterlämna ett snirklande spår i det våta gräset.

Om det går

Om jag ska skriva ditt liv
din tillvaro
Inte hitta på
utan
hålla min fabuleringsförmåga
åt sidan

Om du ska berätta din tillvaro
ditt liv
utan
förskönande uttryck
och
förmildrande omständigheter

Om det går

Att vara på väg

Många är de gånger som jag suttit på en järnvägsstation med packade väskor och väntat på att tåget ska rulla in på perrongen så jag kan kliva ombord. Jag älskar den stunden. När man är på väg. Då allt man behöver finns nedpackat i en väska. Det är en känsla av lätthet även om ryggsäcken väger tungt. Det är en känsla av möjlighet. Och liv.
Jag befinner mig där nu. I den känslan fastän omgärdad av allt för många saker, med förråden fyllda till brädden av sådant jag borde rensa ut men som man när man jobbar som jag inte vet när man kan behöva. Trots det genomsyras jag av den där lättheten, den där möjligheten, det där livet. Den där känslan av att vara på väg.

Musikanten och fåglarna

Hon satt på trottoarkanten med sin gitarr
Bredvid hoppade små gråbruna fåglar
Hon var så lik dem där hon satt
med den skillnaden att hon glödde
av något hon måste få sagt
av något hon måste sjunga
av något hon måste ge ton
något som satte allt övrigt åt sidan
Medan fåglarna letade smulor
att mätta sina magar med
letade hon efter orden
sökte fingrarna toner
att uttrycka sig med
När fåglarnas magar var fyllda
var hennes tom
men de kunde sjunga tillsammans

Utan markkänning

Hon går med högburet huvud längs gatan
Klackarna slår mot gatstenarna
Ljudet studsar mellan husväggarna
Hon skulle vilja stanna för ett ögonblick
sjunka ner i ett hörn mellan två hus och vila
men om hon stannar
kommer hon aldrig vidare
Tyngden i kroppen och sinnet kommer att få fatt i henne
dra henne ner, vinna
Istället sträcker hon på halsen än mer
rätar på ryggen
går in i en affär som säljer hängmattor
och köper sig en
Hon måste få vila utan markkänning.

Metamorfosen

Det finns en fjäril någonstans, på ett kallt ställe, med mycket snö, snö större delen av året, någonstans som jag en gång sett ett naturprogram om, men som jag naturligtvis inte kommer ihåg något annat än fragment ifrån, men iallafall, den fjärilen, tar flera år på sig, att gå från puppa till fjäril, mesta tiden ligger den bara infrusen och väntar, bidar sin tid. Jag brukar tänka på den ibland, när det går för långsamt, eller om det är jag som har för bråttom? Då tänker jag på fjärilen med det gränslösa tålamodet som lever någonstans som jag inte minns var.