Just nu

Jag samlar berättelser.
Just nu.
Människor jag möter.
Fraser jag hör.
Händelser som utspelar sig.
Jag sparar dem.
Någonstans inuti.
För jag har inte tid.
Just nu.
Att formulera.

Dagar då man bara vill gråta

En liten flicka hulkar. Hon vet inte vart hon ska gå, eller om någon ska komma. Kanske är hon helt ensam och bortglömd?
Jag mötte henne en dag och känner mig som henne en annan.

Så ungefär.

Här har jag harvat på ett tag. Gått på tomgång. Blivit förkyld. Bitit sönder tanden. Skurit mig i tummen. Fightats mot negativa tankar. Blivit irriterad och låtit det sippra ut.
Och så släpper det!
Som över en natt infinner sig en helt annan sinnesstämning. Som om jag och världen runtom mig varit felkonstruerad för en stund, inte något synbart men ändå galet. Och så lägger det felande sig till rätta igen. Klickar till som ryggen hos naprapaten eller som när burklocket äntligen går upp och man kommer åt det göttiga innehållet.
Så ungefär.

Vår

Fötterna hittar själva vägen över rötter och kullfallna träd, de hoppar fram där marken är blöt och sumpig, de bär upp kroppen. Allt går lätt. Fåglarna sjunger i vårsolen och tystnar i skuggan. De föredrar sol liksom vi. Lungorna fylls med skogsluft, näsan med doft. Fötterna fortsätter framåt. Sinnet rensas från tyngd. Genomborras av livslust. Förvandlar den upplevda tillvaron. Rätar ut frågetecken till utropstecken. En vårbäck forsar fram, skum bildas på ytan, en luftbubbla seglar fram, spricker mot en sten. Tanketrollen spricker i solskenet. Fötterna stannar. Tallkronorna vajar mot blå himmel.

Kris

Hon tittade på honom där han satt i soffan och tänkte: vem är han? Hon rös lätt när hon såg hur näshåret spretade och darrade i utandningsluften. Hon var tvungen att titta bort. Samla tankarna. Lägga locket på paniken som vällde upp. Låta den klinga ut. Hon tänkte tillbaka på deras äktenskap, försökte minnas hur det hade varit, hur början hade sett ut, men hennes sinne var allt för uppjagat. Hon kunde inte tänka klart. Paniken hade överrumplat henne. Istället försökte hon intala sig att detta var en alldeles vanlig kväll, i deras gemensamma hem, en kväll som alla andra, varför få panik idag om hon inte fått det någon annan kväll de senaste åren. Men hade hon inte haft det på känn? En smygande känsla. En underliggande ton.
Vem var han? Denne man som hon kände så väl men ändå inte alls. Och vem var hon? Vem hade hon blivit? Hon tittade återigen på honom. Han verkade inte bry sig om det fastän han måste lägga märke till att hon vände huvudet. Han satt med blicken i tv:n. Det var inte bara näshåret som spretade, tänkte hon, allt spretade. Håret, ögonen, fingrarna, varför hade hon inte lagt märke till det förut? Varför hade hon gift sig med någon som spretade på det där viset? Var det till och med det hon fallit för? Som hon tyckt varit charmigt, fastän hon då tänkt på det som något annat än spretigt? Något rörde sig i magtrakten. Kunde det vara igenkänning?
Återigen panik. Hon reste sig hastigt. Han flyttade ögonen från tv:n till henne. De var frågande.
"Jag tar en promenad" Det var allt hon fick ur sig. Hon hade inte luft till mer än så. Hon var tvungen att gå ut, andas. Hon kunde höra att han sa något. Kunde höra hur han makade sig upp från halvliggande till sittande i soffan men hon var redan i hallen. Redan i skorna med jackan i handen. På väg ut skymtade hon någon i spegeln. Var det hon?

Ett mindre lyckat sammanträffande

Att stora bakardagen och stora tappa-saker-i-golvetdagen 

infaller samtidigt

är ett mindre lyckat sammanträffande.

Det operfekta älskade

Jag tittade runt på lite bloggar med vackra bilder på underbara hem och blev inspirerad. Tänkte att också jag måste dela med mig. Men eftersom jag oftast tycker att det är mer intressant med sådant som skaver än sådant som stryker medhårs så ger jag er mina skavande hembilder. Även om jag långt ifrån alltid är överförtjust när huset grusas ner och dammas igen så är jag mycket förtjust i att berätta om det tilltufsade. Så varsågoda; Mitt operfekta men ack så älskade hem:

De utblommade tulpanerna

Den grusiga hallmattan

Det oputsade köksfönstret

Det dammiga, slitna och håriga trapphörnet

Det ostämda pianot

Det sårade djuret

De samlades runt henne som en flock blodtörstiga rovdjur. Själv var hon det sårade djuret som inte hann med flocken, den som lämnades bakom i flykten. Oskyddad.

Hon stod i duschen. Försökte gömma sig i vattenstrålen. Befria sig från minnesbilden.
Försökte intala sig att hon kommit lindrigt undan. Att hon bara behövt hoppa slalom mellan spottloskorna. Denna gång. Men föraktet bubblade upp. Föraktet för henne själv. Hur hon kunde tillåta dem. Hur hon kunde dansa som en skadskjuten fågel i salivregnet i hopp om att inte bli träffad. Vilket var egentligen mest förnedrande? Att ta emot loskorna eller att försöka undgå dem? Hon såg sin kropp, hur den måste ha sett ut för dem, som en dallrande massa kött i fåfänga försök att komma undan. Utan att lyckas. Hon kunde se avsmaken i deras ögon.

Hon var inte ens värd att sätta tänderna i. Inte värd att gå i närkamp med. Rovdjuren vände sig bort för att söka nya jaktmarker. Men det sårade djuret visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle återvända ännu hungrigare. Hon såg sig omkring. Flocken hon en gång tillhört var redan långt borta och ingen av dem vände tillbaka.