Prylen och berättelsen

Loppisrunda med fynd, dammiga fingrar och trött tonåring i bilen.

Jag tycker mycket om gamla saker, jag tror för att de har en historia. Det är inte bara en pryl man köper utan också en berättelse. En vän till mig sa med en rysning när jag tittade på begagnade mortlar; Det är kanske nån som har mortlat sin man i den. Och visst, man vet inte vilken historia det är man tar med sig hem från loppmarknaden eller auktionen. Det finns berättelser om kappor som fört med sig tuberkulos och möbler som bringat olycka. Kanske är det uppdiktade historier eller sanna, däri ligger tjusningen. De är berättelser och som sådana guldtackor för en berätterska.
Jag har precis läst Det stora huset av Nicole Krauss. En bok som jag ända sedan jag hörde om den vetat att jag bara måste läsa. Nu ska jag lämna tillbaka biblioteksexemplaret men har beställt en egen för att jag måste läsa den igen. Inte på en gång, men jag vill kunna ha fri tillgång att läsa den så många gånger jag önskar, när helst jag önskar. I den kretsar berättelserna kring ett stort skrivbord och de människor som funnits i dess ägo höll jag på att säga, för det är nästa så, men jag menar som ägt det.
Jag tittar på mina loppisfynd, ett stekfat och en glasskål. Jag undrar på vilka bord de har stått, vilka människor som suttit runt borden, vad som rört sig i de människornas huvuden och i deras hjärtan? Vilka historier de skulle ha berättat.

Som följer såsom saknaden såsom älvens brus

Trotsade regnet och gick ut för att andas frisk luft, för att röra på kroppen.
Det var jag och daggmaskarna, annars tomt. De låg utsträckta på asfalten och kippade än mer än jag efter luft. Mina gummistövlar kryssade mellan dem.
Jag gick mot älven. Den brusar nu. Nu är den som allra bäst. Nu när den forsar.
Jag gick längs älven på våta stenar. Varsam var jag satte fötterna.
Sakletaren i mig. Skrotsamlaren i mig. Gjorde fynd. Som fick ligga kvar.
Stenletaren i mig. Stensamlaren i mig. Såg vackra mönster på våta stenar. På alltför tunga stenar, för att släpa hem.
Förirrade mig upp i nipkanten där marken blev oländig. Med omkullblåsta träd. Slingriga ormbunkar. Lös jord som gled undan under mina fötter.
Vätan från växterna och regnet trängde in i byxorna. Bildade ett våtvarmt omslag.
Kom så fram till stigen. Hittade ett skafferi på vägen med hallonbuskar och nässelsnår.
Hela tiden fanns där en sång. Jag nynnade ihop med älvens brus och regnets dropp mot regnjackan. Jag nynnade. Men kunde inte placera.
Sent på kvällen. Med huvudet på kudden kom jag på det. Håll mitt hjärta. Sången jag nynnat utan att kunna placera. Sången som spelades på min pappas begravning. Sången som min mamma valde. Som följt mig under kvällen. Som älven. Som följer så som saknaden. Stilla flytande eller stor och forsande. Alltid där.

Redan kört

Härom kvällen tänkte jag att
kanske bör jag ägna mig åt andra ekvationer
än de som berör människan
och dess vara eller inte
kanske bör jag inte syssla med konstnärlig verksamhet
utan med pythagoras sats
Kanske använda rutiga block
istället för blanka ark
för att aktivera min vänstra hjärnhalva
Jag tänkte att
kanske får jag slagsida annars
av för mycket användande av höger
redan har jag nackspärr
och jag vill inte kantra
Så tänkte jag
och såg mitt framtida jag
som ett fartyg
på grund
på grund
av
förskjutning av lasten
eftersom de delar av hjärnan som används
växer till sig
Sedan tänkte jag
att så skulle troligtvis aldrig
en vänsterhalveorienterad person tänka
och då verkade det
redan kört.

Allvaret

Hon sökte sig till allvaret. Hon ville att det skulle vara på riktigt. Men hon blev missförstådd i sin strävan. Blev omtalad som, tilltalad som svår. Så hon karvade bort delar av sig själv. De delar som inte behagade andra. Hon började vika undan blicken för att inte verka krävande utan lättsam. Hon fladdrade med ögonen, fladdrade med öronen, fladdrade med läpparna, med armarna, för att framkalla skratt och axelryckningar. För att undgå att bli sedd som den allvarliga.
Till slut slog hon ner blicken helt för att allvaret hotade att brisera. Det var stort och mörkt och krävande och kunde komma att övermanna den vars ögon hon mötte. Hon försökte förklara att allvaret inte är farligt, att det inte behöver stå i total kontrast till lättsamheten. Att de kan existera jämsides. Hon försökte förklara att hon kan leva med ett öga öppet. Men ingen trodde henne. För de hade vant sig vid fladdret.

Bleka fötter i vildvuxet gräs

Upptäckte idag att gräset växt sig högt

Klev ur skorna och badade mina bleka fötter i det gröna

Borrade ner tårna mot marken

Tänkte

att kanske ska jag låta gräset växa till en äng

låta vallmon sprida ut sig

och vaja i vinden

göra verkligheten till en impressionistisk tavla

att kliva in i

där ögonblicken inte behöver fångas

utan bara levas

Jag lät tanken stanna där

lät fotsulorna stanna i gräset

lät benens blekhet blända solen

Bestämde mig för att

undvika aktiva beslut

om gräsmattans framtid

Bestämde mig för att

undvika konstreferenser

Bestämde mig för att

Vila

Sedan bara drömmar...

Jag kom hem till ledsna tomatplantor. De stod och slokade i fönstret för att jag glömt att vattna. Genast gjorde jag det och betraktade sedan hur de långsamt återfick sin stolthet. Under tiden färdades simmiga trötta tankar genom huvudet. De försökte få fäste, tydlighet, men drog bara vidare i en maklig ström där allting höll sig under ytan, formlöst och flytande, för att övergå i någon slags inkörsport till drömmar. Och just då, i det ögonblick då vakenhet och sömn ska till att mötas, en tanke lika rakryggad som en vattnad tomatplanta. En visshet, en övertygelse om att sömn kommer att vara för mig vad vattnet var för tomaterna. Sedan bara drömmar...

En sådan dag

Det var en sådan dag då hon återigen började laga mat utan att titta efter om alla ingredienser fanns. En sådan dag då det heta vattnet från vattenkokaren rann längs dess sida och ner på hennes tår och rapsoljan till majonäsen tog samma väg, dvs inte ner i mixerskålen utan på köksbänken. Då samma skål tippade av tyngden från stavmixern när hon för ett ögonblick släppte den för att sträcka sig efter ett hushållspapper att torka upp oljan med. Då perforeringen på pappret inte ville göra det den är till för utan att hon fick rycka och därmed slå ner den tippade mixerskålen på golvet. Då papperet ändå inte revs av utan bara drogs ut än mer från rullen som la sig tillrätta i oljan på bänken.
En sådan dag var det och medan hon sjönk ner på golvet bland majonässtänken såg hon att himlen var blå utanför fönstret och hur en antydan till solstrålar sträckte sig in mot henne. Där låg hon medan det kokade över på spisen och oljan bildade mönster på hushållspapperet.

Mitt i all lycka

Och så plötsligt ett utbrott från ingenstans. Mitt i all lycka.
Och så tårarna som gång efter annan faller över ögonfranskanten. Mitt i all lycka.

Att sprida väldoft

Framför hyllan med sköljmedel stod hon och vände blicken från flaskan där det stod Harmoni till den med texten Solkyss och tillbaka igen. Vilka underliga namn! Hur doftar harmoni? och Solkyss?
Kommer jag, tänkte hon, om jag väljer att låta mina kläder dofta harmoni att bli en mer harmonisk människa eller kommer jag kanske att medverka till att sprida harmoni där jag rör mig när doften lägger sig i mina spår. Kommer världen att fråga sig; Vad är det med henne där? Svårt att sätta fingret på men jag känner mig så lugn och tillfreds när hon passerar. Hon såg framför sig hur hon kommer att öppna människors hjärtan, sprida leenden över deras ansiktet, få dem att vända sig mot varandra och samtala, blott och bart för att hon väljer att skölja sina kläder i Harmoni.
Men Solkyss då, vad skulle det innebära? Vill vi inte alla bli solkyssta efter vintern? Glåmiga nordbor som vänder ansiktet mot den bleka vårsolen så snart den visar sig, som sitter på uteservering och tar på shortsen när termometern visar plusgrader. Om hon skulle skölja sina kläder i Solkyss skulle människor känna sig upprymda och lätta när hon går förbi dem. De skulle förvånas över hur vårkänslorna kom över dem fastän kalendern visade en annan årstid. De skulle undra över det nya glassortimentet i butikerna och leta fram grillen. Även nu skulle leenden sprida sig över deras ansikten.
Hur jag än gör så blir det bra, tänkte hon där hon stod och tog ner den ena flaskan, skruvade av korken och doftade försiktigt. Jaså, så här luktar harmoni. Hon sneglade åt vänster där en äldre kvinna stod och valde diskborste. Med en någorlunda diskret svepande rörelse försökte hon sprida lite harmonidoft åt damens håll. Hon höll andan och väntade spänt på kvinnans reaktion men ingenting hände. Kvinnan valde en vit diskborste och gick vidare utan minsta antydan till öppet hjärta. Besviken skruvade hon tillbaka korken på flaskan och placerade tillbaka den i hyllan.
Men hon hade tur, en man kom strosade mot henne, hans ögon letade längst hyllkanten. Snabbt tog hon flaskan med Solkyss, lossade korken och passerade förbi mannen. Han hittade det han skulle ha och gick vidare. Hon följde efter för att se om hans ansikte sprack upp i ett leende eller om han möjligtvis köpte hem grillkol. Men ingenting.
Hon ställde tillbaka flaskan i hyllan, upptäckte att hon stått så länge i affären att tvättiden redan var slut och gick med tom korg genom kassan. Hon tänkte att hon kanske hade för höga ambitioner, kanske måste hon inte förändra världen genom hur hon tvättar kläder. Det fanns väl andra sätt...

Lite inre frid?

Kände att panik kanske borde infinna sig över allt som måste göras och färdigställas, men insåg att panik inte ligger för mig en dag som denna. Överlag har jag lagt märke till att min benägenhet att uppgå i känsloytterligheter mattats av. Måste vara yogan och kanske åldern. Den eftersträvade balansen finns inom räckhåll. Bara jag inte förvandlas till en avtrubbad likgiltig skugga så är lite inre frid inget jag tackar nej till. Eller så skjuter jag bara upp paniken till imorgon och tar vilodag idag.