en tid att tycka om

det mörknar om kvällarna nu
och björkfrön blåser in över altanen
tre körsbär dinglar på den gamla busken från ödetomten

det är en tid att tycka om
den är bitterljuv
och intensivt levande

varje dag med sommarsol värmer mer
än tidigare under sommaren
för att man anar en höst

man är viss om
simtag efter simtag i älvens svarta vatten
att dessa snart blir till minnen

för att man vet att tiden är utmätt
man ser tecknen
man känner förvandlingen

Svarte korp och eldvarelserna

Under Urkult kommer jag att berätta om Svarte korp och Eldvarelserna i kåtan på festplatsen. Välkomna in och lyssna!

Mer info hittar ni här.

Tankar från en kö

I kassan gör jag en snabb avläsning; många varor före mig, semestervikarie. Jag byter kö!
I min nya kassa får damen före problem med sitt kort, sedan vill hon veta saldot och när hon får kvittot med saldo kan hon inte se vad det står. Under tiden har min förra kö betats av och jag hade varit igenom om jag hade stått kvar. Jag skakar på huvudet och när det blir min tur säger jag till kassören; "Man ska aldrig byta kö, det går inte fortare."
"På nåt vis vill man alltid ha den effektivaste kön" säger han.
Jag håller med men säger sedan "Jag har inte ens bråttom" För det slår mig att jag har inte bråttom, varför måste jag då ställa mig i en annan kö för att jag tror att den går fortare? Vad är det för underligt beteende? Har de sin grund i stenåldershjärnan kopplat till flykt och överlevnad eller är det ett resultat av stress och presterandekultur? Vad gör egentligen några sekunder eller minuter längre i en kö för skillnad? De frusna varorna hinner inte tina nämnvärt på den tiden. Frukten och grönsakerna hinner inte ruttna. Kött köpte jag inte men hade jag gjort det hade det inte hunnit bli skämt.
Men det förstås, under dessa sekunder eller minuter hade någon kunnat råka backa in i min bil på parkeringen. Något som inte hade hänt om jag kommit ut ur affären tidigare och åkt iväg med bilen. Å andra sidan kanske jag om jag kommit ut tidigare blivit påkörd av en bil som eftersom jag kom ut några minuter senare hunnit passera och parkera.
Så i och för sig kan kanske några sekunder och minuter ha en avgörande betydelse, men det är ändå inget att ha bråttom över. Tänk om man i varje ögonblick av livet skulle ta hänsyn till alla om och utifall att som skulle kunna tänkas inträffa!
Den kassör som då fick mig i sin kö skulle bli tokig. Och jag med.

Sommar

Getingarna har byggt bo under garagetaket. De surrar ständigt. Ljudet är mjukt och omhuldande om man inte tänker på varifrån det kommer. Då blir det genast stickigt.

En fjäril kom och höll mig sällskap på trallen idag. Den satte sig på min skuldra, flög sedan några varv runt mig och satte sig på min andra skuldra.

En ekorre håller till i träden. Den lämnar en gren för en annan. Ibland hinner inte mina ögon med utan fastnar på den gungande grenen han hoppat ifrån.

Och så doften av ruttet fiskhuvud från komposten.

Det här med att vägen är målet

Det här med att vägen är målet.
Hmmm....
Det här med att vägen är en läroprocess kantad av både triumfer och misslyckanden.
Det här med att vägen producerar en stor mängd svett som dryper från pannan ner på sneda och vinda brädor som jag svär över men sedan besinnar mig och tänker att de en gång varit träd och att träd inte är raka utan naturliga, naturligt böjda, efter att ha vajat i vinden, stått och trängts med andra träd och tagit den väg de behövt för att nå tillräckligt med ljus för att växa sig stora och starka. Och jag tänker på hur det egentligen bär mig emot att försöka bända dem raka och att med skruvar tvinga dem till något de inte är och hur härligt det vore med en altan som inte såg ut som en dussinaltan ur ett inredningsmagasin utan som... som...något annat. Jag tycker ju om det sneda och vinda. Jag förespråkar ju det operfekta. Skavankerna. Jag är en typisk skavankförespråkare.
Men ändå.
Det här med att vägen är målet.
Jag vet inte.
Jag vill nog att målet ska vara målet. I det här fallet.
Inte det att jag inte uppskattar vägen. Det gör jag. Den får mig att växa stor och stark. Den får mig att hitta bland hyllorna i bygghandeln. Den får mig att använda ett nytt vokabulär( bärlina, hammarband, balksko osv) Det är bara det att om jag skulle följa plankornas form, om jag skulle vänta på att hitta det perfekta järnstaket som jag egentligen vill ha istället för korslagda brädor så skulle det ta en sådan tid. Då skulle målet, att sitta på altanen med kulörta lyktor och lyssna till älven och tågen, ligga så långt borta. Vägen skulle bli så lång.
Men om det är vägen som är målet å andra sidan...
Fast det finns en tjusning i att tukta också. Räta ut och rama in. Skapa ordning. Det ligger triumf i att se när ens sticksågade träbit passar ihop med den andra sticksågade träbiten.
Och när allt kommer omkring, när jag sitter där vid målet, på målet och det inte lossnar från väggen eftersom jag jagat runt hela mellersta norrland för att hitta tillräckligt långa skruvar, då kommer altanen ändå att ha en del skavanker. För det har altaner byggda av typiska skavankförespråkare helt oavsett om de någonsin kommer fram till vad som var mål eller väg.

Reflektion över reflexion

Det sitter tre nattfjärilar på glasrutan i min altandörr. Som små krigsflygplan på en vertikal landningsbana, men jag vill gärna tänka att de kommer i fred eftersom de blottar sina om inte strupar så magar för mig där jag sitter på andra sidan glaset. Det förvånar mig att de landat där. I mitt tycke är det ljusare ute än inne men ur deras perspektiv erbjuder kanske glasrutan någon slags reflexion. Såsom jag erbjuds någon slags reflektion. Frågar är bara över vad?

Sommarnattens skeende

Det var sommaren i stugan. Den hon hyrt för att komma ifrån. Komma bort. Hon hoppades kunna se klarare. Få distans. Bli ny.
Det var de ljusa nätternas sömnlöshet. Långa nätter inlindad i filt på verandan med utsikt över sjön. Ensam med sina tankar och myggen förstås.
Det var natten när en mygga lyckades ge henne ett bett under foten, i den läderartade huden, som alla misslyckanden och dumheter sköljde över henne och det fanns ingenting att distrahera dem med. Ingen skämskudde att gömma sig bakom.
Istället gick hon över gräset. Det svala daggvåta. Ner till bryggan. Myggbettet kliade än mer för var gång foten nuddade träribborna i bryggan.
I natten, ut mot vattnet ropade hon ut alla de förlåt hon ville säga till dem hon gjort illa, dem hon försökt förändra till något de inte var, dem hon kört över och trampat på. Hon blottlade sina rädslor. Erkände sina svagheter. Inför natten och sommaren, med naturen som vittne gjorde hon upp med sig själv. Med den hon varit och den hon önskar vara. Försonade sig.
Hon motstod att dra fotsulan fram och tillbaka mot det väderätna plankorna i bryggan trots klådan. Myggbettet blev där och då till det påtagliga beviset för hennes strävan att bli ny. Kunde hon bara stå ut med att inte klia skulle hon också klara av att lämna det gamla bakom sig.
I vattnet, det kalla klara, dök hon medan solen kikade fram för att börja en ny dag. När hon tagit några simtag och gick tillbaka mot huset för att sova sig igenom morgontimmarna kliade det inte längre under foten.