fredag 31 oktober 2014

På tåget

På tåget läser jag om människan, om vårt ursprung, vår utveckling, om huruvida vi är i fas med oss själva. Jag lyfter blicken och ser mig om i vagnen. På andra sidan gången sitter en man och tittar på hockey i sin smartphone, han mumlar svordomar ibland. När han ser att jag tittar mot honom lyfter han huvudet och ler.
Framför mig sitter ett par. Kvinnan tittar på inredningsbilder i sin telefon. Mannen ser jag inte. Bakom mig sitter en annan man och pratar i telefonen med blicken fäst vid datorn.

Vi susar fram genom mörkret. Genom halva Sverige ska vi ta oss och jag har gått om tid att läsa i min bok, men så småningom kommer nattåget att ta över och drömmarna likaså.
Jag lägger ihop boken medan sonen stänger av surfplattan, konstaterar att jag är i fas med mig själv men i ofas med teknikutvecklingen, eller kanske är jag en föregångare? Boken aktar sig för allt för enkla slutsatser, säger att många förståsigpåare haft fel om saker tidigare och att det är svårt att sia om framtiden.

Jag tänker på människan som flockdjur och hur vi i vår ensamma, individualistiska tid är utelämnade till att själva söka oss en grupp att tillhöra. Jag tänker på den varma familj vi nyss besökt och är glad över att de funnit varandra. Jag tänker på barnets leksakståg och undrar varför leksakstillverkare fortfarande gör ånglok, dagens barn kommer troligtvis aldrig att åka med ett sådant. Kanske av samma anledning som att jag läser en pappersbok istället för en e-bok.

Mina tankar avbryts av en stolt konduktör som annonserar att vi nått målet före beräknad tid och lägger till att vi ska komma ihåg att ta hand om varandra.
Jag håller med.


( Boken? Ut ut Kalahari av Lasse Berg. Läs hela serien!!)



fredag 24 oktober 2014

För någon kväll sedan

För någon kväll sedan, när jag kom ut från träningslokalen föll något från skyn. I gatlyktornas sken såg det ut som snö, när det nådde marken regn.
Paradisäpplen hängde på kala grenar och allt var stilla runt omkring.
Ett ögonblick av här och nu gled in i evigheten medan jag gick genom det snöblandade regnet, och den annars gråbruna hösten skimrade av magi.

söndag 19 oktober 2014

Försiktig med det svarta

Min far, målarmästaren, brukade säga att man måste vara försiktig med det svarta. Det är så lätt att det tar över. Om man blandar färg och råkar ta för mycket svart kan allt vara kört. Man kan ha förstört en hel burk med färg till någon slags grå sörja.
Jag tänker ofta på det, att jag måste vara försiktig med det svarta. I färgen. I vardagen. I livet. Inuti.

Jag minns ett meningsutbyte där jag som ung teatermakare sa till honom att det fanns de som måste skapa och ta del av svärta för annars stod de inte ut med livet. Att annars skulle de sprängas. Ätas upp inifrån. Jag pratade om mig själv. Han var av en annan åsikt, att människor ville ha glädje när de gick på teater och såg film. De ville glömma den gråa vardagen. Livet kunde vara tillräckligt tungt ändå.
Jag antar att vi båda hade en poäng och på sätt och vis kanske samma utgångspunkt.

När han blandade färg tog han en liten droppe svart, helst inte heller svart utan en mörk umbra och rörde och rörde. Blev det för lite, tog han en liten droppe till och blandade.
Jag tog för mycket och fick stå där med grådassig färg. Hade inte samma tålamod och noggrannhet.

Jag antar att livet lärt honom, att vara försiktig med det svarta.

Och jag håller på att lära mig.

Färgerna blir klarare och klarare. I burken. På paletten. I vardagen. I livet. Inuti.

måndag 13 oktober 2014

Hallå

Hon står nedanför fönstret och ropar. Hon skriker "Hallå" och namnet på den hon vill nå. Den som finns där inne och inte hör att hon står därnere i regnet med själen utrullad över trottoaren. Blottlagd för en gångs skull.
Fönsterrutorna är blanka och därinne finns värme och ljus, men snart hörs arga röster och en ruta flyger upp. Hon måste förstå att hon inte kan stå utanför huset och skrika så sent. Så hon rullar ihop själen, kastar en sten mot fönstret i ett förgävesförsök att nå så högt. Hon har aldrig varit bra på att kasta.

Hon står utanför bilen i regnet och öppnar dörren när äpplena hon köpt rinner ut och studsar i marken. De faller i samma stund som bildörren går upp och hon vill bara säga "Hallå" till dem som går förbi, människorna som fyller parkeringen med hastiga steg och kundvagnars skorrande läte. Men inget ord kommer ut. Äpplena rullar, blir stötta och bruna. Oljeglaserade när de stannar i den förorenade vattenpölen. Hon tar i och skriker "Hallå!!!" men regnet smattrar mot plåttaket i kundvagnsgaraget och människorna söker skydd i sina bilar. Så hon plockar upp äpplena, med håret och kläderna drypande av regn.

Hon sitter i taxin. Bredvid honom. Vill säga "Hallå". Vill komma närmare. Riktigt nära. Hon säger "hallå". Utanför regnar det. Rännilar på rutorna gör landskapet utanför suddigt. Svårt att urskilja. Hallået tas emot med en hand som griper om hennes ansikte, trycker det ner i sätet. Läppstiftet hamnar på tyget. Mascaran hamnar på kinden. Handen greppar om håret, det som hon hade lockat, för en lyckad kväll ute. Tyget på sätet luktar damm, det smakar strävt och hon viskar "Hallå" ner i dynan. Handen släpper och taxin stannar. När hon kliver ut i regnet påtalar taxichauffören läppstiftsfläcken och hon betalar extra. Mascaran blir rännilar på kinden, gör hennes ansikte suddigt. Hon tänker "Hallå."

"Hallå"

fredag 3 oktober 2014

Den gemensamma nämnaren

En kväll klättrade hon upp på taket. Ville komma närmare månen och stjärnorna. Ville ostört betrakta dem.
När hon satt där, lycklig i sin ensamhet, hörde hon ett prassel. I trädet en bit bort satt någon, liksom henne med huvudet vänt mot himlen. Tyst betraktade hon personen. Upplevde att den inkräktade. Men så småningom, när hon upptäckte att den inte störde, vände hon åter blicken mot månen och stjärnorna. Då kändes det fint på nåt vis, att de delade en upplevelse, var och en för sig.

torsdag 2 oktober 2014

Det förlagda hjärtat

Han måste ha förlagt sitt hjärta någonstans. Det var alla överens om men ingen kunde komma på var eller när han senast hade haft det.
Det var inte så enkelt som att säga att han senast sågs med sitt hjärta den 7 april 2012, för hjärtat kunde inte ses på det sätt som man såg t ex hans fru, som han senast sågs med vid det datumet.
Kanske kunde det vara så, iallafall var det lätt att tro, att det mellan frun och hjärtat fanns ett samband. Men också det var oklart.

Kanske hade han glömt kvar sitt hjärta på bussen den där morgonen när han tog lokaltrafik istället för bilen som vägrade starta? Eller hade han lämnat det i bilen, i handskfacket, när han sträckte sig efter instruktionsboken? Då låg det troligtvis kvar i en bilhandel någonstans eftersom han bestämt sig för att byta bil till en nyare. En bränslesnål med god komfort men ändå sportig framtoning.
Eller möjligtvis blev hjärtat kvar på Ikea vid senaste besöket. Kanske låg det tryggt nedbäddat i en säng på sovrumsavdelningen eller i garderobssystemet Pax?
Möjligheten att han hade förlagt det någonstans i skafferiet fanns också eftersom han hade för vana att smyga upp under natten för att ta en munsbit.

Säkert var att han inte hade det på jobbet. Där skulle det vara i vägen och ställa till bekymmer. Nej han måste lagt ifrån sig det innan han begav sig till arbetet. Hur länge hade han jobbat nu?
Många år hade gått utan att han lagt märke till att det i bröstkorgen bara fanns ett stort tomrum och en ekande tystnad. Det tog lång tid innan han tittade inåt och ropade "Hallå!" och blev förskräckt över hur hallået dansade omkring därinne utan att ha någonstans att landa.

Men nu hade det påbörjats en utredning kring hans försvunna hjärta. Antagligen förelåg där inget brott utan bara vanlig slarvig ovarsamhet. Antagligen gällde detsamma relationen till frun.
Nu samlades skallgångskedjor och Missing Hearts-organisationer för att leta. De satte sökandet efter ett förlorat hjärta framför effektivitet och lönsamhet och kanske skulle de finna det.