Hjärnåtervinning?

I två dagar har jag kört fram och tillbaka till stan med pappers- och plastinsamlingen i bilen och glömt att slänga den
så nu undrar jag
finns det hjärnåtervinning?
nånstans man kan lämna in sin tomma hopplattade hjärna
och få en ny?

Paus

Jag tar en paus
fastän jag inte har tid
Jag gör annat
än det jag borde
Jag lånar tid
Jag vågar mig på
att lita till
Tiden
att den räcker
att den finns där
för mig 
ändå

Mot avkroken med lyckan som medresenär

För något år sedan satt jag på tåget från Stockholm. Jag var på väg från en danskurs, hade mina svettiga kläder på mig, en lite mör kropp och såg fram emot att sova bort resan.
En man i övre medelåldern satte sig bredvid mig och jag förstod snart att jag kunde glömma det där med att sova. Han pratade. Han inte bara pratade, han argumenterade, han försökte värva mig i sin egen politiska kampanj.
Jag måste säga att jag beundrade hans hängivenhet och hans vad det verkade orubbliga tro på det han stod för. Jag har alltid tillhört tvivlarna, iallafall när det det kommer till saker som rör människan som samhällsvarelse. Jag har alltid haft svårt att inordna mig i av andra fastställda mönster.
Iallafall var den här mannen fast övertygad om att människan vill bo i städer och där alla andra bor. Jag kunde inte gärna argumentera mot urbaniseringen men jag kunde säga: Inte alla. Inte jag.
Han lyssnade inte, han stod fast vid sin övertygelse och tyckte att jag åtminstone skulle flytta till Gävle. Jag sa att jag vill bo nära skogen, jag vill bo där man kan blicka ut över vidder och ut ifrån berg. Jag vill kunna gå  på promenad utan att möta en människa och om jag träffar en, hälsa på den.
Jag sa att jag mått dåligt när jag bott inklämd mellan andra i en lägenhet, att jag behöver rymden. Jag försökte berätta om lyckan som sköljer över mig när jag ser en rosa kvälls-, eller morgonhimmel med svarta trädsiluetter i förgrunden. Hur det känns som om bröstkorgen nästan spricker, fast på ett bra sätt, hur allting växer sig större och meningsfullare ute i naturen än inne bland höghusen. För mig.
Han förstod inte. Han fortsatte att prata om urbanisering och kapitalism. Han hade slipade argument och verkade vara van debattör. Mina ord bet inte. Jag lyckades inte rubba hans världsbild men nånstans hoppas jag att han inte helt glömt det där mötet på tåget och att det faktiskt finns de som hellre väljer avkroken, glesbygden, utrymmesbygden eller för honom avfolkningsbygden.
Han klev av i Gävle. Jag somnade inte utan tittade på träden som passerade utanför fönstret i rasande tempo, jag tittade ut över ängar och vattendrag och frihetskänslan i bröstkorgen växte sig större och större.

Hängmatta eller rymd?

Hon tyckte om att boa in sig. Göra sig hemmastadd. Mysa. Om hon så var på besök hos någon, i ett hotellrum eller i en husvagn så ordnade hon så att hon kände sig hemma. Hon hängde in sina kläder i garderoben, bäddade sängen, gjorde en kanna te och placerade ut några medhavda ljuslyktor. Kylskåpet fyllde hon med goda grejer så att man när som helst kunde ta sig en munsbit.
Sådan var hon och därmed helt övertygad att om hon bara skulle få bygga bo i någons hjärta så skulle hon göra det riktigt hemtrevligt. Hon planerade att sätta upp en hängmatta så att hon kunde ligga där och gunga i takt med hjärtslagen. Inboad.


Hon bodde i resväska. Hennes få ägodelar bar hon med sig när hon gjorde nedslag i tid och rum men hon lämnade sällan några spår efter sig. Möjligen i människors medvetanden men det kunde hon inte uttala sig om. Hon stannade aldrig och frågade.
Hon var aldrig riktigt hemma oavsett slott eller koja. Hon var alltid hemma om man föredrog att se det så. Hon var en älskvärd vagabond som slog ut klaffarna i de hjärtan hon besökte, i jakt på mera rymd. Det var inte det att hon strävade efter ljust och fräscht, bara fritt.

Grå

Snön har försvunnit och det vilar en grå hinna över allt.
Man får ingen hjälp nu. Inte som på sommaren när solens strålar drar en upp ur sängen, omfamnar och värmer.
Eller som om våren då fågelkvittret påminner om ett skratt som bubblar upp genom strupen. Då man lätt blir förälskad i livet.
Man får ingen hjälp nu.
Det är viljestyrka som gäller: Ta sig ut medan mörkret tar en paus kortare för var dag, tända värmeljus och låta lågorna spegla sig i ögonen. Ge liv åt dem.
Man får anstränga sig.Och ta hjälp av andra yttre omständigheter, som varandra.
Tills den grå hinnan avlägsnar sig eller begravs i snö som i solens sken ser ut som om himlens alla stjärnor fallit ner på marken och gnistrar.

Något har hänt!!!

Något har hänt!!!
Förr hade jag svårt för spiskummin för att det luktar armsvett.
Nu älskar jag spiskummin!
Betyder det att min inställning till armsvett också förändrats?

Skala av

Hon skalar av
som man gör med
bananer
eller potatis
kanske en morot
eller
varför inte en apelsin

eller kanske inte alls så

men

hon skalar av
allt onödigt
ovidkommande
allt överflöd
som hon bäddats in i
bäddat in sig i

skalar av
pålagda sanningar
vars rätta jag
långsamt
uppdagas

orienterar sig
utan yttre karta och kompass
utan gps
utan någon som säger
sväng vänster vid nästa avtagsväg

hon skalar av